Fanny och Alexander 1982

Om man tittar på Ingmar Bergmans fantastiska CV är det ganska lätt att konstatera att hans bästa och mest hyllade filmer alla är intima kammarspel där endast ett fåtal karaktärer förekommer. Det gör det ganska ironiskt att hans största succé för den breda publiken är en välfylld krönika som vimlar av karaktärer, relationer och förvecklingar. Vad man föredrar är självklart en smaksak, men även om man som undertecknad framhåller de mer sparsmakade människoporträtten, är det omöjligt att inte bli imponerad av "Fanny och Alexander".

Handlingen kan ni väl nu vid det här laget. Det kretsar så klart kring syskonen Fanny (Pernilla Allwin) och Alexander (Bertil Guve). När deras pappa dör förlovar sig mamma Emilie (Ewa Fröling) med en biskop och flyttar in i hans enorma hus. Vad som möter barnen och mamman är knappast något bra liv utan de behandlas som fångar i sitt nya hus vilket sätter igång en släkthistoria där samtliga förhållanden sätts på spel. Mycket mer än så ska inte avslöjas utan "Fanny och Alexander" är en krönika som lever sitt eget liv och därför ska upplevas direkt när man ser den inte och inte genom ett återberättande. Det man kan säga är att här finns fantastiska sidohistorier med både skrämmande och kärleksfulla karaktärer som stannar kvar i minnet länge. Och det hela är skildrat ur barnens ögon vilket gör att filmen får en både oskuldsfull och naiv inriktning.

Alla sidospår gör att den tre timmar långa speltiden går väldigt fort och trots att Bergman som vanligt inte direkt ägnar sig åt slapstickkomik så blir det aldrig lika blytungt som under hans mest experimentella period. Det är inte heller lika pratigt som i fantastiska "Scener ur ett äktenskap" utan det visuella är minst lika viktigt som dialogen.

Det finns också en längre tv-version som nästan lägger till två timmar och som känns som ett intressant komplement, men första gången räcker det definitivt att se den långfilmslånga versionen.

Skådespelarna är alla suveräna och vilken svensk ensemble som deltar! Vad sägs som Jarl Kulle, Mona Malm, Harriet Andersson, Ewa Fröling, Gunnar Björnstrand, Stina Ekblad, Erland Josephson, Pernilla August, Allan Edwall och Börje Ahlstedt? Listan fortsätter och samtliga gör starka insatser. Framför allt Harriet Andersson och Stina Ekblad sticker ut i både obehagliga och oigenkännliga ansikten.

Titelkaraktärerna görs också rättvisa av de då okända Bertil Guve och Pernilla Allwin. De har den där okonstlade förmågan att spela barn utan att spela men också utan att vara sig själva.

"Fanny och Alexander" vann fyra Oscars när den hade premiär i 1983 internationellt (julen 1982 i Sverige). Inte helt oväntat med tanke på Bergmans status i omvärlden och med tanke på vilket fantastiskt Oscarsmaterial filmen är. Grandios scenografi, vackra kostymer, ljuvlig musik och oklanderlig mask och peruk samsas med den välskrivna dialogen som Bergman gjort sig känd för. Men det som kanske ändå är mest anmärkningsvärt är att "Fanny och Alexander" är en "lätt" film att både titta och tänka på. Här klyvs inte ansikten i två existensiella halvor utan man dansar i stället runt julgranen i en fantastiskt raffinerad masscen. För oss som älskar Bergman i hans mest konstnärliga ådra blir det kanske lite väl mycket gulligull i denna film, men det gör å andra sidan att han får visa att han behärskar större och breddare sammanhang.

Bergman sa 1983 att det här var hans sista film som regissör. Han fick delvis rätt beroende på hur man räknar "Saraband", men hur som helst lyckades han på nytt skapa en klassiker som både gick hem i folkhemmet såväl som hos hardcorde-fansen. Och det är nog den bästa avslutningen han kunde ha fått.