Blonde 2022

Är det någon kvinna från 1900-talet som blivit mer ikonisk än Marilyn Monroe? Någon kvinna genom tiderna? Det är ganska ofattbart vilken kultstatus som har byggts upp runt det platinablonda bombnedslaget Monroe, och otaliga spaltmeter har skrivits om hennes korta, turbulenta liv. Men statusen som symbol innebär också att det blir svårt att närma sig människan bakom den välsminkade, vackra masken.

 

Det senaste tillskottet till mytbildningen kring Marilyn Monroe är Netflixfilmen ”Blonde” baserad på Joyce Carol Oates bok med samma namn. Boken är av slaget fiktiv biografi, vilket innebär att den bygger på sanna händelser och personer, men inte utger sig för att återberätta verkligheten.

 

Filmen ”Blonde” följer den inriktningen, och berättar Marilyns historia, eller Norma Jeane som hon egentligen hette, genom brottstycken ur hennes liv. Stiliserade scener presenteras ömsom i svartvitt, ömsom i färg, men Marilyn framställs hela tiden som ett slags skyggt väsen snarare än som en verklig person.
 
Filmen löper kronologiskt och börjar i Norma Jeanes barndom, där hon växer upp med en labil mamma och fantasin om den mystiska, Hollywoodmogul till fadersfigur som modern hintar om. Marilyn fortsätter drömma om tryggheten en sådan beskyddare skulle ge henne långt in i vuxen ålder, och verkar desperat söka efter den i sina relationer med det motsatta könet. Sällan har en karaktär gestaltats som så genomgående präglad av sin barndom, och den vuxna versionen utvecklas inte avsevärt mycket från det barn vi får se i de tidiga scenerna.
 
”Blonde” följer sedan Norma Jeanes liv och karriär som Marilyn Monroe, från pinup-modell till filmstjärna till nerdrogad och trasig. I Andrew Dominiks regi gestaltas hon som oerhört skör och obalanserad, vacklande från famn till famn i sökandet efter en räddare. Förutom vad som framstår som ett blygt men genuint intresse för skådespeleri har hon så gott som noll agens och är oftast ett hjälplöst offer för vad andra människor planerar för henne. Norma Jeane pratar konsekvent om Marilyn i tredje person och verkar knappt förstå att personen på vita duken är hon själv.
 
Ana de Armas tolkning av Marilyn Monroe är fascinerande porträttlik, och hon sätter även den flämtande, ljusa rösten. Trots att det är svårt att relatera till den hopplöst naiva huvudpersonen lyckas hon skapa ett kärleksfullt, sympatiskt porträtt som det doftar Oscarsnominering om. Filmen har en del starka kvaliteter i övrigt också - visuellt och estetiskt är det en vacker filmupplevelse i allt ifrån foto till kostym och makeup.

 

Det som drar ner betyget är istället innehållet. Det är ofta en rätt obekväm upplevelse att se en undergiven, flickaktig kvinna konstant bli utnyttjad av människor omkring henne, och gå på smäll efter smäll i livet. Filmen verkar vilja visa hur tragiskt exploaterad Marilyn Monroe blev, men det är omöjligt bortse från ironin i att hon här sexualiseras och exploateras minst lika friskt som under sin livstid.
 
Stilistiskt är ”Blonde” en oerhört snygg film och sällan har old Hollywood känts så nära. Men den ger en bitter bismak, och är knappast värd sina nästan tre timmar.