Bloodline 2015-2017

Serien kretsar kring familjen Rayburn, som vi får bekanta oss med i det första avsnittet. De driver ett hotell i soliga Florida Keys, har det oerhört gott ställt och verkar på ytan vara ett oklanderligt exempel på den amerikanska kärnfamiljen. Föräldrarna Robert (Sam Shepard) och Sally (Sissy Spacek) driver den blomstrande verksamheten och dottern Meg (Linda Cardellini) som är jurist hjälper också till. Deras ena son John (Kyle Chandler) jobbar som lokal polis och deras yngsta son Kevin (Norbert Leo Butz) försöker få sitt nedgångna båtvarv att gå runt. Alla dessa fem kommer bra överens med varandra, umgås regelbundet och har hittat en sorts familjeharmoni som de värdesätter högt.

Allt detta sätts på spel när den äldsta sonen Danny (Ben Mendelsohn) kommer hem lagom till hotellets 45-årsjubileum. Danny har alltid varit familjens svarta får och har tidigare bara dykt upp sporadiskt när han befunnit sig i knipa, för att sedan försvinna spårlöst igen. När han berättar att han vill stanna för gott är det därför inte så konstigt att tvivlen och misstankarna från föräldrarnas och syskonens sida är starka. Varför är han här? Vad är det han egentligen är ute efter? Behöver han hjälp, eller flyr han från något? 

Dessa tvivel skapar stora sprickor i familjen Rayburns fasad och seriens skapare Todd Kessler, Glenn Kessler och Daniel Zelman öppnar upp dem mer och mer. Sakta men säkert bryts bilden av den perfekta familjen ner och den som istället målas upp visar en djupt dysfunktionell familj som ständigt får kämpa med näbbar och klor för att hålla ihop. De plågas inifrån av ett oändligt nät av lögner och fulspel som aldrig tar slut, ett nät som blir allt mer tydligt för oss i publiken för varje avsnitt som passerar. Det är inget annat än emotionellt förgörande att se den utvecklingen, hur de ohyggligt mörka molnen drar in och bara öser ner svärta över det falska paradiset, särskilt när man är så pass investerad i karaktärernas öden som jag var.  

Det finaste med Zelmans och Kessler-brödernas sylvassa manus är att de inte dömer någon. Ingen är ond, ingen är god. Inget är rätt, inget är fel. Varje mynt har två sidor. Alla karaktärer är nyanserat uppbyggda, alla har förlåtande drag och alla relationer är härligt komplexa. Serien har fått en del kritik för att den är långsam, att den är händelsefattig eller liknande, men det är ju här det händer. Bristen på explosioner (finns ett fåtal dock!) och ninjafighter vägs upp – inte för att man behöver väga upp för det, men ändå – av ständigt skiftande sympatier, ständigt omkastad dynamik och dialog som är så explosiv och laddad att Paddy Chayefsky hade varit stolt. Ta bara den verbala duellen mellan Danny och John i slutet av avsnitt sex som exempel, ren dynamit.

Men visst, seriens tempo är väldigt lågt och antingen uppskattar man det eller inte. Personligen älskar jag det, delvis på grund av att det skapar en skön känsla som ligger närmare den man får av litteratur snarare än vår tids allt mer frenetiska filmskapande. Med hjälp av de bitar som vi får se i flashbacks och flashforwards – riktigt effektfullt använt – byggs tät spänning upp som genomsyrar hela serien och kokar under ytan i varje scen. Sen spelar det i princip ingen roll hur långsamt det går när skådespelare av den här grova kalibern får det bästa materialet i deras karriärer att jobba med, det är ren och skär njutning att se. 

Vassast av alla i ensemblen är Ben Mendelsohn, som sedan sitt internationella genombrott i den fenomenala ”Animal Kingdom” bara tycks bli bättre och bättre. Han är en vulkanisk naturkraft som med sina biroller ensam kan lyfta en berättelse till högre nivåer, och i ”Bloodline” är han helt enorm. Danny Rayburn är charmig, djupt tragisk och totalt skräckinjagande på samma gång, och vem kan skildra det bättre än Mendelsohn? På ett ögonblick kan han vända från varmt trivsam till brinnande hotfull, grymt imponerade. Även Spacek, Shephard, Cardellini, Butz och Chandler är felfria sig som de andra i Rayburn-klanen, och tillsammans bygger de ett trovärdigt porträtt av en familj i fritt fall. Det är för övrigt riktigt trevligt att se Chandler leka lite med sin helylleaura som fortfarande sitter i sedan ”Friday Night Lights”, för här gör han något helt annat och har aldrig varit bättre. Hans olycksbådande voiceover också, ljuvlig. 

Den svettiga värmen och havssaltet i luften som Florida Keys bidrar med ger serien ytterligare en extra krydda. Att det kan finnas så mycket tragik här, där stränderna är så kritvita och havet så himmelskt blått, gör berättelsen ännu mer hjärtskärande och gripande. Inte ens i ett paradis som detta kan man fly mörkret som jagar en. De skarpa konstrasterna tas det vara på även visuellt, med den stil som svenska Johan Renck – regissör av de två första avsnitten – sätter. Fotot är närgånget och handhållet, vilket passar den här typen av story utmärkt.

Det finns med andra ord inga vettiga ursäkter för att inte hoppa på ”Bloodline”-tåget. Det är en hjärtslitande, tung, långsam och nästan helt humorbefriad berättelse, men jag lovar, det är så värt den känslomässiga smärtan. Seriens smått ofattbara kvalitet rakt igenom gör nämligen att jag betvivlar att något i film eller tv-väg kommer kunna klå det här i år.