The Prom 2020

År 2010 blev en lesbisk tjej från Mississippi nekad att ta med sin flickvän på skolans bal. Skolan stämdes för diskriminering, och svarade med att ställa in festen helt och hållet. När nyheten spred sig världen över fick tjejen stöd från många upprörda celebriteter, som Ellen DeGeneres och Lance Bass.

Historien inspirerade den kortlivade Broadway-musikalen ”The Prom”. Innan den slog igen och dömdes ut som en ekonomisk flopp fångade den superproducenten Ryan Murphys intresse. Samma manusförfattare levererade ett filmmanus, som fokuserar lika mycket på en konservativ småstad och naiva high school-drömmar som på ett gäng självupptagna teaterikoner, redo att anta rollen som Askungens goda fé.

Meryl Streep och James Corden spelar de falnande stjärnorna från New York som just slaktats i pressen efter sin musikaluppsättning om Eleanor Roosevelt. De söker en avledande manöver, någon slags god gärning som kan bättra på deras image (utan att det är alltför krävande!) och hittar - just det - genomfina, mobbade Emma (nykomlingen Jo Ellen Pellman) som bara vill gå på bal som alla andra. Nicole Kidman och Andrew Rannells (”The Boys in the Band”) hakar på resan till hålan i Indiana för att ställa till med en rejäl scen.

Musikal kan vara en genre att älska eller hata. Jag förstår om många har svårt för de där spontana sångnumren, eller kanske de platta karaktärer som brukar komma med på köpet. ”The Prom” har lyckligtvis lite mer än så att erbjuda, och det är framför allt en briljant Meryl Streep som är filmens stora njutning.

Hennes rollfigur Dee Dee Allen bjuder på samma ohämmade komik som Madeline Ashton i ”Döden klär henne” eller Miranda Priestly i ”Djävulen bär Prada”. Men denna gång har hennes självfokuserade bitch också ett stort hjärta någonstans där under. Rollen är som klippt och skuren för filmikonen Streep, som lyfter ”The Prom” till nästa nivå. Hon är ett äkta proffs som drar till sig rampljuset och stjäl varje scen. Resten får svårt att hänga med i samma tempo. Tyvärr betyder det också att Nicole Kidman, filmens andra stora affischnamn, smälter helt in i kulisserna.

Men trots sin lättsamma och glättiga yta skämtar filmen aldrig bort sina mer seriösa teman. Emmas kärleksplågor och flickvännen Alyssas komma-ut-ångest får ta plats och skildras med trovärdighet och respekt. Där har ni den andra stora behållningen med ”The Prom”. Flera emotionella scener försöker få fart på tårkanalerna och krossa ditt hjärta i bitar. 

Många av filmens självmedvetna blinkningar och gliringar mot Broadway och kändisvärlden kunde vi däremot varit utan. Här duggar det tätt av interna skämt för de mest inbitna musikalfantasterna. Den trogna adaptionen gör också att filmen blir för lång för sitt eget bästa, det är få komedier som kan motivera en speltid på över två timmar. Någon borde sagt åt manusförfattarna att ”kill your darlings” och kapa bort en del onödiga trådar.

Med en tajtare speltid skulle ”The Prom” kunna leverera samma höga underhållningsvärde och starka budskap om hbtq-acceptans och tolerans, utan att riskera att tråka ut sina tittare mellan varven.

”The Prom” är ingen helgjuten film, men emellanåt ändå något av det härligaste och finaste man kan se i vinter. En varm musikalkomedi som sprudlar av energi och hopp är kanske precis vad vi behövde i slutet av ett deppigt 2020.