It Comes at Night 2017

Gasmaskerna, det barrikaderade huset, jaktgeväret, osäkerheten och rädslan för att någon desperat eller smittad ska kunna ta sig in. Trey Edward Shults “It Comes At Night” har ingredienserna av en klassisk zombiefilm men har valt att vandra en mindre upptrampad stig in i skogen.

“It Comes At Night” släpper in oss i en värld som redan har gått under. Det värsta har redan hänt och kvar ute i den djupaste av skogar samlar en stackars familj ihop smulorna, fyller vattendunkarna, spikar för alla fönstren och hoppas i tystnad att det - det onda, det onämnda, inte ska knacka på just deras bibliskt blodröda, barrikaderade dörr. Inte än.

Joel Edgerton är patriarken Paul med sammanbitna läppar och sorgsna ögon, historieläraren som efter att allt gick åt helvete enbart har ett uppdrag kvar, att skydda sin familj till varje pris. Med sig i huset har han sin tystlåtna fru Sarah (Carmen Ejogo) och deras mardröms-tyngda tonårsson Travis (Kelvin Harrison Jr.). Tillsammans har de byggt upp någonting, en daglig rutin för att överleva, en bräcklig säkerhet som ställs på prov en natt när främlingen Will (Christopher Abbott) försöker bryta sig in i huset för att skydda sin egen familj. Blir den nya familjens intåg en chans att återbygga en mer mänsklig tillvaro eller en farlig prövning i paranoia?

Den 28-årige manusförfattaren och regissören Trey Edward Shults följer upp sin hyllade mikrobudget-debut “Krisha” med en film sprungen ur egna tunga erfarenheter då den är skriven direkt efter hans pappas bortgång. Och sorgen genomsyrar hans film på ett osedvanligt vis. Redan i den kyliga öppningsscenen där Pauls smittade svärfar skjuts och eldas i skogen slås en mörk ton av sorg an som resten av filmen aldrig riktigt skakar av sig. Istället följer en nedstigning i djup tomhet som för tankarna till Cormac McCarthys “Vägen”. Vi följer den unge Travis som har svårt att sova på nätterna och drömmer mardrömmar om morfar med blod i munnen, om att själv bli smittad, om den röda dörren. Vi ser honom smyga i gångarna på vinden för att tjuvlyssna på det nyinflyttade parets fniss från sängkammaren och känner hans längtan bort från ett hem som glädjen lämnat.

Shults låter länge det som dväljs i mörkret ute bland träden vara obenämnt och ansiktslöst, öppet för våra egna rädslor. Istället läggs luppen på huset och just de där rädslorna och frågan om vad som händer med oss när vi bygger murar mot okända hot, vad som finns kvar att bevara när vi låser dörren och om mörkret kanske hittar in ändå?

Den vackra ljussättningen är lika precis och återhållsam som narrativet. En enslig lykta får endast det mest nödvändiga att framträda ur becksvarta skuggor. I långa tagningar sveper Drew Daniels kamera genom tomma träkorridorer och hans täta, klaustrofobiska närbilder får oss att längta därifrån lika mycket som filmens karaktärer. Skådespeleriet är suveränt, ljuddesignen likaså och tonmässigt är “It Comes At Night” en fullträff. Men med det sagt så kommer den knappast att falla alla i smaken.

Den som förväntar sig en skräckfilm av klassiskt snitt lär linka hem besviken med halva popcorn-byttan kvar på biografgolvet. “It Comes At Night” är lika avskalad och objussig som sin sobert vackra och kusliga poster. Den är elegant och kontrollerad, men möjligen lite tam. En film som genremässigt lutar sig mer mot Kelly Reichardts nedtonade ont i magen-drama “Night Moves” än Danny Boyles blodiga adrenalinrush “28 dagar senare”. Ett drama om mörkret, inte utanför den låsta dörren - utan innanför.