De 10 bästa skräckfilmerna från 2017

Förväntningarna på Ridley Scotts ”Alien: Covenant” och Darren Aronofskys ”Mother!” var många och höga, och även ikoner som Chucky och Leatherface gjorde comeback. Men resultaten var vattendelare som lämnade alltför många otillfredsställda.

Istället var det en komikers otippat tänkvärda regidebut som tog både publik och kritiker med storm, vilket även gällde två Stephen King-filmatiseringar (den bra sorten). Här är filmerna som skrämde oss mest år 2017.

 

 

 

Svenska regissören David F. Sandberg följde upp sin debut ”Lights Out” med den här överlägsna uppföljaren och lyckades göra både en film som var bättre än originalet och dessutom skrämmas. I den här prequeln så berättas den läskiga titeldockans förhistoria och hur hon hotar en grupp föräldralösa flickor. I år fick Chucky se sig slagen av en docka med flätor som skrämmer mer ju mindre hon faktiskt gör.

 

 

 

Domedagen är nära då en mystisk sjukdom hotar världens befolkning. En beskyddande pappa (Joel Edgerton) har isolerat sig och sin familj i en stuga i skogen men allt sätts på sin spets när han tar in en annan familj som söker skydd. En apokalyptisk rysare som prioriterar ruggig atmosfär och tänkvärda teman kring moral och empati framför våldsamma monster/zombies och blodiga effekter.

 

 

 

Barnvakter är oftast utsatta offer i skräckfilmer men i den här svarta komedin är titelblondinen av den mindre snälla sorten. Hopplösa nörden Coles (Judah Lewis) höjdpunkt är att ha drömtjejen Bee (Samara Weaving) som barnvakt - tills han inser hennes ondskefulla agenda. Skruvad film från regissören McG bjuder på opretentiöst underhållningsvåld, färgstarka karaktärer och oväntade twistar.

 

 

 

Länge var M. Night Shyamalans namn ett bespottat varningstecken inom film men nu verkar han närma sig den kvalité han inledde sin karriär med. I den här kombination av psykologisk thriller och övernaturligt hokus pokus så kidnappas tre tonårsflickor av James McAvoy - komplett med 23 olika personligheter. McAvoy spelar ut hela sitt register i den här läckert obehagliga rysarthrillern.

 

 

 

Glöm ”Alien: Covenant”, Daniel Espinosas underskattade film är årets rymdskräckis! Jake Gyllenhaal & co finner utomjordisk livsform på Mars men blir snart varse om att deras liv är i fara och det blir en svettig kamp för överlevnad. Ovanligt bra skådespelare för denna typ av film (där det inte är helt självklart vem som överlever) och ruggiga situationer lyfter den här högt i jämförelse med andra ”Alien”-kopior.

 

 

 

Oförutsägbarhet är inte alltid skräckgenrens starka sida men den här mörkt komiska julfilmen bjuder på flera oväntade twistar. Tonåring (Olivia DeJonge) upptäcker att hon och 12-åringen (Levi Miller) hon barnvaktar hotas av okända galningar som försöker bryta sig in - eller? En skräckversion av ”Ensam hemma” med gamla barnskådisen Millers kusliga insats som höjdpunkt. Har ej släppts officiellt i Sverige än.

 

 

 

”Split” må ha varit årets mer framgångsrika kidnappningsthriller men den här australienska pärlan är snäppet vassare och otäckare (och aningen mindre misogyn) med fokus på det psykologiska dramat mellan ett psykotiskt par och den tonårsflicka de torterar i sitt hem. Inget för känsliga - eller de som vill frossa i exponerat våld - men en riktig nagelbitare fram till nästan outhärdligt spännande finalen.

 

 

 

Nästan 30 år efter den (lätt daterade) miniserien så återvände Stephen Kings fruktade clown Pennywise i Bill Skarsgårds skepnad i den här spännande rysaren som perfekt kombineras uppväxtdrama med ren, skär skräck. Påtaglig stämning, sympatiska barn, fina effekter och en oväntat ruggig rollprestation från vår egen Bill paketerar den här godbiten vars uppföljare inte kan komma snart nog.

 

 

 

Trots konkurrens från såväl ”Det” som ”1922” så var det Mike Flanagans Netflix-produktion som var årets starkaste Stephen King-filmatisering. Carla Gugino är fantastisk som den handfängslade kvinnan som måste kämpa för att överleva - och behålla förståndet. Flanagan bevisar återigen att han kan skapa nervig spänning i begränsa miljö - och scener man ogärna ser utan händerna för ansiktet.

 

 

 

I årets bästa skräckfilm lyser spöken och monster med sin frånvaro - istället är det människans egen girighet som utgör det ondskefulla hotet. Komikern Jordan Peeles regidebut förlitar sig på kuslig stämning och oväntade twistar snarare än billiga skrämseleffekter. En intelligent, tänkvärd rysare som är svår att skaka av sig - nu hoppas vi att Oscarsjuryn tar den på det allvar den förtjänar.