Black Coal, Thin Ice 2014

Avhuggna kroppsdelar börjar plötsligt dyka upp på kolverk och soptippar i en nordkinesisk provins utan att polisen förstår vem som ligger bakom. Den nyligen frånskilde kriminalkommissarien Zhang Zili blir under utredningen inblandad i en skottlossning som kostar två av hans kollegor livet. Fem år senare är han avskedad, grovt alkoholiserad och oförmögen att lägga det olösta brottet bakom sig. Då börjar någon distribuera nya likdelar.  

En före detta partner förbarmar sig över den spritplufsige och eländige Zili genom att låta honom ta del av det nyöppnade fallet, som pekar mot en ung kvinna och den kemtvättsfirma där hon jobbar. Zhang Zili börjar, med mer envishet än finess, att snoka. 

Han har just ingenting annat att göra. När han i en av de ytterst få dialogscener som diskuterar känslor förklarar för en vän att han måste fortsätta jobba, för att inte vara helt värdelös, ler kompisen snett: ”Vaddå, menar du att du försöker vinna över livet?”    

Yi'nan Diaos Guldbjörnsbelönade kriminaldrama lutar sig mot den amerikanska noirtraditionen och arbetar med flera motiv som är välkända från genren. Ett krisande manligt ego i form av en försupen snut vars enda mål och mening är Jobbet, en mordutredning som spänner över flera år, en huvudmisstänkt som hela tiden undandrar sig bestämd kategorisering. Är denna väna varelse ett offer för ohyggliga omständigheter eller en slipad femme fatale med åtskilliga styckmord på sitt samvete?

Att bara läsa ett synopsis över handlingen skulle kunna ge intrycket att det här handlar om en slentrianmässig kriminalthriller utan större ambitioner än att vara spännande. Det är helt fel. 

Det är inte storyn i sig som gör ”Black Coal, Thin Ice” till en utomordentlig filmupplevelse, utan den förtätade atmosfären som är så påtaglig och skickligt frammanad att man ganska omgående är beredd att följa Yi'nan Diao vartsomhelst. 

Zhang Zili (skådespelaren Fan Liao blev även han prisvinnare på Berlins Filmfestival) halkar omkring på de isbelagda gatorna mot en fond av sjaskiga husfasader i en sorts realistisk neonoir där människornas och sakernas allmäntillstånd inte alls går ihop med bilden av det moderna Kina som tillväxtnation. Det dystra formspråket och tonträffen firar sådana triumfer att det är förståeligt att Diao – som sägs ha arbetat med manuset i åtta år – har svårt att döda ett par älsklingar, vändningar och krumbukter i historien som gör filmen onödigt lång.

 Å andra sidan ska den första klippningen ha landat på hela 210 minuter. Det låter lite väl långt. Men jag tänker att jag vill se den versionen också.