A Family Affair 2024

Det är inte lätt att bli omtyckt av alla. Film som är menad att skapa feelgood har förändrats genom generationerna så att göra en romantisk komedi som ska göra såväl gammal som ung glad är en minst sagt utmanande ambition.

 

Det gamla gardet vill ha välskrivna karaktärer och vuxen värme från en film i genren. Humorn ska helst underordnas dialog om livets alla sidor och drama för dem. Den unga generationen föredrar snygg yta och rappare ton med mer skratt än filosofi. De kräver underhållning varje minut.

 

Den här filmen har på ett smart sätt bäddat för att tillfredställa båda lägren genom att låta de två turturduvorna i fokus ha stor åldersskillnad och representera varsin av de två typerna av tittare. Då känns det naturligt att klassiskt möter modernt även i hur filmen är gjord.

 

Zara (Joey King) är 24 år och bor hemma hos sin mor Brooke (Nicole Kidman). Hon jobbar som assistent till filmstjärnan Chris (Zac Efron). Brooke och Chris träffas och klickar med varandra. Zara avskyr den självupptagna Chris. Brooke har undvikit kärlek i 11 år efter att hennes make dött och dottern sörjer även hon sin far. Framför allt upprör sig dock Zara på åldersskillnaden mellan den äldre Brooke och den yngre Chris.

 

Det här är en enormt rörig upplevelse. Det känns som att se en blandning av scener från minst tre olika filmer som aldrig blir en fungerande helhet. Tonfallen blandas som en filmisk påse plockgodis.

 

Tokiga situationer siktar på att locka fram gapskratt. Innerliga samtal om åldrande eller ensamhet har syftet att väcka eftertanke hos åskådaren. Närvaro av sorg vill tillföra allvar. Satir kring Hollywoods ytlighet ska vara vass och dialogen kommenterar andra filmer med målet att charma filmnördarna i publiken. Som krydda använder man sexhumor och en sexscen som vill vara ruffigt het.

 

Även till utseendet så är det här en splittrad film. Ena scenen är ljussatt med varma färger och för tankarna till verk från främst 70-talet. Nästa är grällt färgsatt och känns plastig. Allt detta emotionella och visuella flackande ger intryck av att filmen inte vet vad den vill vara.

 

Mitt i detta kaos så får vi njuta av fin kemi mellan Kidman och Kathy Bates i rollen som Brookes levnadsglada svärmor. Scenerna mellan dem känns som hämtade ur en mycket bättre film. Samspelet mellan Kidman och Efron saknar helt genuin känsla, vilket givetvis är ett stort problem. Ett lika stort sådant är att humorn filmen igenom känns enbart ansträngd.

 

Karaktärerna verkar vara olika personer i varje scen och skådespelet blir därefter. Det här är ett slöseri med främst Kidmans och Bates talanger. Ett kvitto på hur bra de två är är att de ändå lyckas skapa känslor här. Efron spelar den mest förvirrande skrivna rollen. Man får absolut ingen helhetsbild av vem Chris är och Efron har noll karisma att bidra med för att kompensera.

 

"A Family Affair" har en positiv energi och gott humör som gör att man inte har tråkigt under filmens gång. Det plus nämda prestationer från Kidman och Bates räddar den från att bli ett totalt bottennapp.