Phantom Thread 2017

”It seems to me that this sprang like a golden sapling out of the mad, beautiful head of Paul Thomas Anderson”, sa Daniel Day-Lewis i sitt Oscarstal när han belönades för rollen som Daniel Plainview i ”There Will Be Blood” (2007). Elva år senare är det uppenbart att ännu en gyllene planta har vuxit ur huvudet på den amerikanske mästerregissören. Reynolds Woodcock (bara namnet!) har potential att bli en lika ikonisk karaktär som Plainview, även om han är mer undanglidande och nyansrik än den koleriske oljemagnaten.

Att bägge rollfigurer görs av samma skådespelare är svårt att greppa. Det kan kännas tjatigt att instämma i hyllningskören, men om det redan innan ”Phantom Thread” var fastställt bortom alla rimliga tvivel att Daniel Day-Lewis förvandlingsförmåga är överjordisk så får man använda en helt ny skala nu. Hans karriär saknar motstycke, även om man inte räknar antalet priser utslaget på hans relativt sett korta CV.

Vem är då Reynolds Woodcock? Kunglig hovleverantör av bröllopsklänningar i femtiotalets London, mästerskräddare som skapar luxuösa kreationer för grevinnor och jetset-elit och driver ett av världens mest exklusiva modehus i symbios med sin syster, Cyril (alltid fantastiska Lesley Manville). En självupptagen, lätt åldrad hyperestet som i regel tröttnar på sina kvinnliga erövringar efter en kvart, för att sedan avvisa dem med en kyla som grundar sig mer i nonchalans än sadism.

 

För att tukta detta klassiska manliga geni krävs någon med integritet och äkta uthärdighet. När den betydligt yngre servitrisen Alma blir förförd av den världsvane Woodcock tror hon att deras kärleksrelation ska vara för evigt – men att leva tillsammans med ”världens svåraste man”, som hon själv uttrycker saken, ställer särskilda krav och en stor kapacitet för att svälja förödmjukelse. Att bli degraderad från omhuldad musa till en i mängden av Woodcocks många kvinnliga sömmerskor är ingenting som Alma tänker ta stillatigande.

Precis som Reynolds Woodcock behöver Day-Lewis en stark motspelare för att det ska bli drama av, och med luxemburgiska skådespelaren Vicky Krieps infinner sig den välbehövliga balansen. Paul Thomas Anderson skildrar utan några förenklingar ett relationsdrama, ett könskrig i närbild, där någon av parterna förr eller senare kommer att behöva underkasta sig den de älskar utan hänsyn till det egna välbefinnandet.

 

I händerna på en mer inställsam regissör hade manuset kunnat reduceras till en renodlad thriller på temat makt och underkastelse, men PTA är inte ute i ett ”ärende”. Visst vill man att den narcissistiske Woodcock ska få sitt, och visst handlar det ytterst sett om liv och död för de inblandande, men samtliga karaktärer är så välskrivna att upplevelsen blir något mycket mer än en fotbollsmatch där rätt lag ska hejas fram till seger. Resultatet är en film med många litterära kvaliteter, som inte väjer för komplexiteten i personsporträtten och som hela tiden är genuint nyfiken på sina rollfigurer.

Den visuella inramningen påminner om de extravaganta klänningar som Woodcock värker fram under stor överkänslighet. Andersons första film att utspela sig utanför USA har också den mest distinkta och konsekventa estetiken: Sidendukar, vackra tyger och haute couture så långt ögat kan nå. Det är i denna miljö som Woodcocks genikult har fått fritt spelrum, och det är här som den slutgiltiga uppgörelsen med Det Stora Konstnärsegot måste utspela sig. Det är ett privilegium att få bevittna ett sådant välkoreograferat slagsmål.