Med bara några dygn kvar på året har det har blivit dags att sammanfatta rörlig bild-utbudet under de tolv gångna månaderna. Vi har redan publicerat listor med årets bästa tv-serier, årets bästa skräckfilmer, årets mest undersedda filmer och redaktionens sammanställda favoriter. Överlag kan vi konstatera att det har varit ett otroligt starkt år på båda fronter och utmaningen har varit att sålla ner dessa listor till en hanterbar längd.
Nedan har jag rangordnat mina 15 personliga filmfavoriter från året och för enkelhetens skull är det svenska releasedatum som gäller, vilket innebär att filmer som exempelvis Yorgos Lanthimos "The Favourite" (som hade varit självklar på topp tre) räknas till 2019. Jag har efter det även listat mina 15 tv-favoriter (dock utan motiveringar, man måste få ha lite ledigt också). Ta en titt nedan!
15. "The Shape of Water"
Det är alltid en fröjd att ta en tripp ner i Guillermo del Toros sprudlande fantasi och hans Oscarsvinnande film om en stum städerska som blir kär i en "merman" är inget undantag. "Creature from the Black Lagoon"-vibbarna i berättelsen är oerhört starka och den kalla kriget-präglade 60-talsvärld som del Toro har skapat är oemotståndlig. Doug Jones blåser liv i den utsökta monsterdesignen och den alltid lika förtjusande Sally Hawkins, skräckinjagande Michael Shannon och ömma Richard Jenkins lyfter skådespeleriet till toppnivå i varje scen. Efter tre tittar kan jag konstatera att återbesöksvärdet i den här filmen tycks vara oändligt.
14. "Hold the Dark"
Efter genombrottet med "Blue Ruin" och upptrappningen med fenomenala "Green Room" levererade Jeremy Saulnier under 2018 sin mest storskaliga och ambitiösa film hittills. Många, inklusive MovieZines chefredaktör, tyckte att det blev ett oinspirerat snedskott, men jag tycker precis tvärtom. "Hold the Dark" är inget annat än Saulniers tveklöst bästa film hittills och den karga vinterkylan i Alaska passar hans melankoliska berättarstil och nattsvarta tematiska lutningar perfekt. Storyn om en pojke som misstänks ha dödats av vargar och Russell Core (Jeffrey Wright), mannen som får i uppdrag att undersöka det hela, är inget extraordinärt, men under ytan finns det så gränslöst mycket att tugga på. Ger du den här filmen tid och kärlek så kommer den belöna dig för det.
13. "First Man"
En biopic om Neil Armstrong och Apollo 11-uppdraget låter på pappret som något som kan bli väldigt generiskt och oinspirerat, men i Damien Chazelles händer blev kolbiten en diamant. Greppet att fokusera mest på den emotionella utmaningen och ohyggliga psykiska påfrestningen i månlandningen snarare än teknologin och den fysiska träningen lyfter den över många andra liknande filmer, likaså det gryniga 16 mm-fotot som för tankarna till dåtidens dokumentärer. Ryan Goslings stoiska (och fantastiska) skildring av Armstrong känns som en hyllning till personer som min egen farfar, personer som släpper fram väldigt lite av sitt känsloliv men som utan att tveka antar påfrestande utmaningar med värdighet och beslutsamhet. Den visuella stilen och Justin Hurwitz musik är perfektion.
12. "Suspiria"
70-talets regniga betong-Berlin möter surrealistiska dansnummer möter tyska hösten möter årets mest befriande galna skräckscener. Att förklara Luca Guadagninos nytolkning av skräckklassikern "Suspiria" är en omöjlighet och ord som esoterisk, flippad och utmanande räcker inte till på långa vägar. Hur som helst njöt jag hela vägen igenom dess 152 minuter båda gångerna jag såg den och förundras fortfarande över hur Guadagnino så självsäkert överträffade Dario Argento på precis alla plan (musik och foto inräknat). Originalet var mest en stiluppvisning, medan den här versionen adderar djup och intellekt som borde göra vår tids skräckmästare gröna av avund. Kommentarer kring fascism, moderskap, trauma och förtryckta känslor vävs snyggt ihop med ett smörgåsbord av vackra groteskerier och en otrolig trippelprestation signerad Tilda Swinton.
11. "First Reformed"
Den alltid elektriska Ethan Hawke gör sitt livs roll i Paul Schraders (manusförfattaren bakom "Taxi Driver" och regissören bakom "Mishima") nyaste verk, ett kärleksbrev till återhållsamma filmskapare som Ingmar Bergman och Pawel Pawlikowski. Hawke porträtterar pastorn Ernst Toller som tampas med tragedier i sitt förflutna samtidigt som han försöker rädda sin krympande småstadsförsamling från dess oundvikliga undergång. När en församlingsmedlem (Amanda Seyfried) tar med honom ner i ett kaninhål av överväldigande klimatångest börjar saker och ting snabbt gå utför. Om man själv likt undertecknad har en släng av den varan så är det en mycket drabbande film som bubblar av välplacerad ilska och desperation. Den är onekligen tung att ta sig igenom, men har samtidigt ett skönt begrundande tempo och hoppfullt fin filmkonst.
10. "You Were Never Really Here"
Det faktum att Lynne Ramsay, hjärnan bakom exempelvis "We Need to Talk About Kevin", har problem med att finansiera sina filmprojekt är både ett grovt brott mot mänskligheten och en indikation på hur vrickad ekonomin i filmbranschen är just nu. Lyckligtvis gick Amazon Studios in med de pengar som gjorde "You Were Never Really Here" möjlig och resultatet är som väntat spektakulärt. Joaquin Phoenix briljerar som filmens huvudkaraktär Joe, en psykiskt trasig torped som dras in i en cykel av våld när han ska rädda en ung flicka från människohandlare. Som en rostig stridsvagn drar han buffligt fram på New Yorks skitiga bakgator till tonerna av Jonny Greenwords stökiga score. Greppet med att den brinnande ångest och de självmordstankar som han brottas med är minst lika farliga som de fysiska motståndare han möter längs vägen är ett genidrag som lyfter filmen långt över många dussinfilmer i genren. Njutbar och obehaglig på samma gång.
9. "In the Fade"
Den här hade jag inte särskilt höga förväntningar på, men den fullkomligt blåste mig ur stolen när jag väl tog mig an den. Rollen som Katja - vars liv slås i spillror när hennes make och barn omkommer i ett bombattentat - hade i en perfekt värld gett Diane Kruger en lika gjuten som välförtjänt Oscar för tio månader sedan. Fatih Akin låter henne dyka ner i varje litet skrymsle av sitt känslomässiga register och hon är en jävla naturkraft i varje scen. Berättelsen runt omkring henne är också grymt stark och pendlar balanserat mellan rättegångsdrama och hämndthriller med finess och stil. Inget kommer kunna förbereda dig för den käftsmäll (eller kanske snarare roundhouse-spark på näsbenet) som den här filmen utdelar, men spänn fast säkerhetsbältet och var så säker på att den kommer.
8. "Three Billboards Outside Ebbing, Missouri"
De irländska bröderna Martin och John Michael McDonagh börjar flåsa Quentin Tarantino i nacken när det gäller kombinationen av rakbladsvass humor och förgörande mörker. Här är det den förstnämnda som tecknar upp berättelsen om Mildred Hayes (en monumental Frances McDormand), som efter mordet på sin dotter sätter upp en serie reklamtavlor där hon rättframt uttrycker sin ilska och frustration över de lokala polisernas resultatlösa utredning. Detta inleder ett händelseförlopp som svänger förbi allt från dödlig cancer och systematisk rasism till förakt och försoning. Alla trådar vävs finurligt ihop till en djupt tillfredsställande slutprodukt, som både har tankeväckande stoff och skyhögt underhållningsvärde. En studie i helt fläckfritt manusförfattande och tonbalans som verkligen inte borde fungera, men gör det med besked.
7. "Hereditary"
Den tveklöst läskigaste och mest obehagliga filmen på listan och det faktum att det är Ari Asters långsfilmsdebut är fortfarande ofattbart. "Hereditary", berättelsen om den plågade familjen Graham, är nämligen en film som känns som en formtopp och tematisk kulminering som kommer efter tiotals år av stabilt filmskapande och kontinuerligt stilsvarvande. Varje bildruta har syfte och fullkomligt dryper av förtryckt ångest som bara väntar på att få explodera, och när den väl gör det vet man inte var man ska ta vägen. Måttet på en riktigt bra skräckfilm är att man skulle kunna plocka bort skräckelementen och ändå ha ett solitt narrativ i grunden, ett kriterie som "Hereditary" uppfyller med guldstjärna. Jag tror till och med att det här hade varit en självklar Oscarsfilm om man behöll kärnan med generationstrauman och psykisk ohälsa som klättrar nedåt i släktträdet och gjorde ett drama av det. Den alltid suveräna Toni Collette gör årets lätt starkaste prestation, wow!
6. "Coco"
Pixar har aldrig varit rädda för att tackla väldigt vuxna ämnen i sina familjefilmer, men under de senaste åren har det tagits till helt ny nivå. Skildringen av ett barns depression i "Inside Out" som kom ut 2015 fick mig att tappa hakan, men jag kunde ändå inte föreställa mig att de skulle våga göra en film som rakt igenom handlar om döden. Nu är vi dock här, i en värld där "Coco" inte bara existerar utan också är en fullkomligt mästerlig film. Lee Unkrich och hans team utforskar ämnet genom att centrera storyn kring den mexikanska pojken Miguel (Anthony Gonzalez) och hans kluvna inställning till sina förfäder och firandet av "día de los muertos". Som alltid med Pixar bjuds det på en visuell blockbuster-fest utan dess like med magisk musik och lättsam humor, men det är den kraftfulla emotionella punchen som gör "Coco" till det animerade mästerverk som den är. Fram med näsdukarna!
5. "Blindspotting"
I allt från Marvel-spektaklet "Black Panther" till Boots Riley-jointen "Sorry to bother you" har Oakland haft stark filmisk närvaro under 2018, men det här är utan tvekan den definitiva Oakland-filmen från det gångna året. Småkriminella Collin (Daveed Diggs) har några få svettiga dygn kvar på sin villkorliga dom och försöker desperat hålla sig i skinnet, vilket försvåras av hans volatila vän Miles (Rafael Casal) och hans onödigt riskfyllda upptåg. Genom porträttet av dessa två barndomsvänner har Diggs och Casal, som tillsammans har skrivit manus till filmen, snickrat ihop en historia med lika mycket swag som intelligens. Utan att det någonsin blir krystat väver de ihop hjärtvärmande humor, glimten i ögat-känsla och spontana rapscener med PTSD och frågeställningar kring institutionell rasism, polisvåld och gentrifiering. Regissören Carlos López Estrada sätter sin visuella spinn på det hela och fullträffen är ett faktum.
4. "Roma"
Jag är alltid svag för projekt där en filmskapare efter en tur genom Hollywoods maskineri återvänder till sina rötter och gör en mer småskalig och personlig film, vilket Alfonso Cuaróns Fellini-doftande "Roma" är ett ypperligt exempel på. Cuarón berättar här om sin egen uppväxt i Mexico City med fokus kring de två kvinnor som uppfostrade honom, hushållerskan Cleo (nykomlingen Yalitza Aparicio) och mamman Sofia (Marina de Tavira). Genom den försiktigt observerande kamerans lins ser vi hur deras liv kantas av hjärtskärande svek och tragedi som de med styrka och värdighet reser sig ifrån och går vidare. Även om det är ett lågmält familjedrama får Cuarón chansen att visa upp sin tekniska färdighet med långa, makalöst detaljrika och komplexa tagningar som är storslagna i all sin svartvita glans. Den bottenlösa skönheten i det vardagliga och rutinmässiga livet som filmen skildrar gör mig gråtfärdig och knäsvag bara av tanken.
3. "Annihilation"
Regissören och manusförfattaren Alex Garland lyckades mot alla odds överträffa sin självsäkra debut "Ex Machina" med den här existentiellt tunga science fiction-pärlan. När biologen Lena (Natalie Portman) ska ge sig ut på ett självmordsuppdrag in i det mystiska "the shimmer" är det lätt att snabbt dra paralleller till så pass spridda filmer som "2001: A Space Odyssey" och "Predator". Det fina med "Annihilation" är dock att den både visuellt och tematiskt är det mest unika jag har sett i genren på år och dar. Den ständigt muterande värld som Garland bygger upp är inget annat än magisk och den finstämda utforskningen av en långsam, långsiktig och kanske till och med undermedveten typ av självdestruktion har jag inte heller sett tidigare. Filmens psykedeliska sista halvtimme går i riktningar som få filmskapare vågar ta och sprängde min hjärna permanent.
2. "Phantom Thread"
Med tanke på att "There Will Be Blood" enligt mig är tidernas bästa film så är det lite av en underdrift när jag säger att förväntningarna var högt ställda på återföreningen mellan Paul Thomas Anderson och Daniel Day-Lewis. Jag var livrädd för att det här skulle bli en "Inherent Vice"-besvikelse men lyckligtvis blev det raka motsatsen, för den här seglar direkt upp bland PTA:s bästa filmer. Redan på förhand förstod jag att förhållandet mellan den perfektionistiska skräddaren Reynolds (Day-Lewis) och mystiska Alma (Vicky Krieps) skulle innehålla någon form av twist och mycket riktigt bjuds det på en helt underbart vrickad sådan. En utsökt elegant film med estetisk perfektion från första sekund till sista och en träffande djupdykning kring de mer eller mindre galna överenskommelser som krävs för att hålla relationer vid liv. Om det här blir Day-Lewis sista film som skådespelare, vilket han har hävdat, så gjorde han ett oklanderligt val av svansång.
1. "A Ghost Story"
Som jag skrev i min recension av den här filmen hade David Lowerys idé om att ta den ikoniska bilden av "lakanspöket" och göra något seriöst med det kunnat resultera i en parodisk pannkaka. Istället fick vi ett mästerverk som nu tillhör mina absoluta favoriter, hur fantastiskt är inte det? Titelspöket spelas av Casey Affleck, vars karaktär omkommer i en bilolycka i det inledande skedet. Resterande delen av filmen består av scener där han tyst observerar sin partners (magnifika Rooney Mara) sorg och desperat försöker göra någon form av avtryck i hans allt mer abstrakta upplevelse av tid och rum. Filmen växer snabbt från den centrala relationen till något mycket mer ambitöst, utan att någonsin tappa fokus. Med små medel tacklar Lowery livets allra största frågor och de svar (eller kanske snarare följdfrågor) som han når till var ovärderligt hoppfulla för en existentiellt ångestfylld krake som undertecknad. 92 minuter av spirituell, meditativ och helt felfri filmkonst.
Andra favoriter som hamnar precis utanför listan: Steve McQueens "Widows", Taylor Sheridans "Wind River", Christopher McQuarries "Mission: Impossible - Fallout", bröderna Russos "Avengers: Infinity War", David Gordon Greens "Halloween", Tamara Jenkins "Private Life", Spike Lees "BlacKkKlansman", Wes Andersons "Isle of Dogs", Steven Spielbergs "Ready Player One" och Bradley Coopers "A Star is Born".
Mina 15 favoriter inom 2018 års tv-serier:
2. "Homecoming"
3. "The Americans" (säsong 6)
4. "The Deuce" (säsong 2)
5. "Legion" (säsong 2)
8. "Succession"
11. "Better Call Saul" (säsong 4)
12. "Maniac"
13. "Dear White People" (säsong 2)
14. "Barry"
15. "Castlevania" (säsong 2)
