Aladdin 2019

Listan över otecknade nyversioner av klassiska Disney-rullar börjar bli lång nu. Tidigare i år hade "Dumbo"  premiär och senare i sommar kommer en nyversion av “Lejonkungen” att inta den vita duken. Mitt emellan dessa två stor-premiärer går det att finna ytterligare en, Aladdin. Och den stora frågan är nu, lever denna nytolkning av en kär gammal klassiker upp till förväntningarna? Svaret är, nästan.  

 

Jag själv är ett troget Disney-fan som verkligen älskar den tecknade versionen av Aladdin. Så det är med spänd förväntan som jag slår mig ner i biografen för att få återuppleva en berättelse som jag har älskat sedan jag var en liten skrutt.  

 

Filmen rivstartar med låten “Arabian Nights” och genast hamnar jag i upprymt Disney-mode. I jämförelse med “Dumbo”, som är det senaste tillskottet på listan över nyversioner finns det stora skillnader. “Dumbo” var snarare inspirerad av det tecknade originalet, men byggde sedan upp en helt ny story kring den kära elefanten med dom stora öronen. “Aladdin” däremot följer originalberättelsen i stort sett till punkt och pricka. Så om du redan har sett den tecknade klassikern  (vilket du givetvis har gjort) kommer det att bli få överraskningar för dig. Vi får höra gamla låtar, återuppleva några utav våra favoritscener igen och givetvis, möta bekanta karaktärer. Jag tror väl inte att jag behöver berätta särskilt djupgående kring storyn i denna film? För nog kan ni redan allt om den unge mannen med en tjuvaktig apa till vän, prinsessan som är trött på att hållas instängd i sitt palats, den flygande mattan, en lömsk man som drömmer om att bli Sultan och så givetvis, en lampa som döljer någonting högst besynnerligt.  

 

Will Smith gestaltar Anden (Genie) på ett fantastiskt sätt. Även om det tar ett par minuter för mig att vänja mig vid synen av en blå och något uppsvälld Will. Han är både lekfull och kaxig i sin rolltolkning, vilket leder till flertalet skratt under filmens gång. Förutom humor, kärlek och drama är det också en hel del sjungande och dansande i denna film, som Will klarar av med bravur. För som ni kanske redan vet har han hunnit med att sjunga, dansa och rappa under sin 30 år långa karriär. I denna film har han alltså fått möjligheten att leverera ett härligt hopkok av sina bästa sidor. Scenen när Geni och prins Ali intar Agdrabas gator är makalös och helt klart en av de bästa i filmen. “Over the top” är en underdrift. Mena Massoud (Aladdin) och Naomi Scott (Jasmine) gör även dem bra insatser i sina rolltolkningar. Scenen när de båda flyger iväg på mattan, sjungandes i duetten “A Hole New World” är minst lika underbar i nyversionen som i originalet.  

 

Regissören (Guy Ritchie) har valt att satsa stort för att imponera på publiken med färgsprakande och stundvis underbara scener. Musiken är kärnan i "Aladdin" vilket bara den bidrar till oerhört mycket energi och värme , men förutom ljuvlig musik är  det också full fart på filmduken, visuellt sett. Dansare, djur, färggranna kläder, juveler, fyverkerier och magiska konster fyller den vita duken och skruvar upp energinivån ytterligare. Det händer någonting i stort sett hela tiden, vilket gör att "Aladdin" aldrig känns blek och tråkig. Filmen erbjuder tillräckligt mycket nytt för att kunna trollbinda en yngre publik, men samtidigt har den inte förändrats så pass mycket så att den gamla (numera vuxna) publiken ska bli besvikna. Det är en svår balansgång, som Guy ändå har lyckats ganska bra med. 

 

Men sedan kommer vi till det som inte imponerar i denna film. Eller kanske snarare, den karaktär som inte imponerar. Och det är, Jafar. Där faller det, ordentligt. Jag tvivlar verkligen inte på att Marwan Kenzari är en kompetent skådespelare, men han funkar definitivt inte som den onde och sluge Jafar. I det tecknade originalet är denne man skrämmande och taktfull. En utmärglad och respekterad man med insjunkna ögon och ett ondskefullt leende. Ingenting av detta kan jag se i Marwans tolkning av Jafar. Stundvis känns hans scener snarare komiska och överspelade än hotfulla. På grund av honom får jag aldrig riktigt samma känsla som jag får av orginalet. Speciellt inte om jag tänker tillbaka till barndomen. För Jafar är och ska vara, en skrämmande typ. 

 

Om Guy Ritchie hade valt en annan, bättre lämpad skådespelare för att gestalta Jafar, hade filmen kunnat få ett högre betyg än vad jag ger den. Men det är svårt att på riktigt uppskatta denna film, utan en respekterad skurk som bär storyn framåt.  Men bortsett från det, är det underbart att återigen få trollbindas av historien om Aladdin igen.