Guy Ritchies 12 filmer rankade från sämst till bäst

Få regissörer är så ojämna men samtidigt spännande som Guy Ritchie. Efter hyllade debuten “Lock, Stock and Two Smoking Barrels” har han levererat såväl hits och floppar som hårdkokta thrillers och publikvänliga mainstream-rullar. Säga vad man vill men förutsägbar är han åtminstone inte i sina filmval. Vi har rankat hans filmer från de sämsta till bästa.

 

 

 

I sin fjärde film försökte Ritchie (efter megafloppen “Swept Away”) återvända till sin ursprungliga genre med gangsters, avancerade kuppar, twistar och stilfullt redigerat våld. Tyvärr lägger han för mycket ansvar på sin favoritskådespelare Jason Statham (i bisarr peruk) i huvudrollen - två timmar inre monolog med en väldigt dramatiskt begränsad aktör där man varken bryr sig om storyn eller någon av dess karaktärer. Ett rejält sömnpiller.

 

 

 

En remake av Lina Wertmüllers italienska klassiker var kanske ingen toppenidé från början men att rollsätta sin dåvarande hustru - Madonna, ökänd för att döda film med sin blotta närvaro - var definitivt spiken i kistan. En så kallad romcom som varken är särskilt rolig eller romantisk. Kanske för bristen på kemi mellan Madonna och manliga motspelaren Adriano Giannini, eller för att det hela känns som ett fåfängt hemmaprojekt.

 

 

 

Ritchies variant på den medeltida legenden var tänkt som den första av sex filmer i en planerad franchise som ställdes in när filmen förlorade 150 miljoner dollar… Den är möjligen inte sämsta av sin sort med med alla CGI-effekter och slow motion ger den ofta känslan av ett datorspel. En del kul action men även en del oavsiktliga skratt (inklusive en jätteorm och åsynen av Mikael Persbrandt i “Tre solar”-peruk).

 

 

 

Där första filmen med Robert Downey Jr. som Sir Arthur Conan Doyles mästerdetektiv kändes kul och fräsch har här energin ebbat ut lite. Downey har fortfarande fin kemi med Jude Law som trogne sidekicken Watson och här finns både en del okej action och sevärda birollsaktörer, inte minst Jared Harris som slug skurk. Men den största boven är ändå en återkommande sådan i Ritchies filmer - den över två timmar långa speltiden…

 

 

 

Ritchie var med sin bakgrund knappast ett självklart val för att filma den påkostade, live-remaken av Disneys klassiker från 1992. Men han rodde projektet i hamn då den blev en av årets mest framgångsrika filmer, och tveklöst hans egen största succé. Det är ett ofta imponerande hantverk (med undantag för en del CGI) och skådespelarna återskapar fint de berömda scenerna - men däri också problemet. Vi har redan sett det i en bättre, tecknad film.

 

 

 

Uppdaterad version av 60-talsserien “Mannen från UNCLE” där heta namn som Henry Cavill, Armie Hammer och Alicia Vikander tyvärr inte kunde förhindra att den floppade på biograferna. Fullt så illa är den absolut inte utan en hyfsat underhållande spionhistoria som överväger en lite tråkigt konventionell konstruktion med kul twistar och snygg förpackning. Och vår egen Vikander får som vanligt glänsa och till och med stjäla scener från sina motspelare.

 

 

 

Ritchies senaste är kuppthriller och hämnddrama i ett, återigen med regissörens favorit Jason Statham i huvudrollen. En remake på franska filmen “Cash Truck” om säkerhetsvakter, rånare och hur deras vägar korsas. Bra spänning med högt tempo och oväntade twistar som distraherar från en del pinsam dialog och det faktum att Statham inte har många ansiktsuttryck att erbjuda. Men trots lång speltid blir det aldrig tråkigt.

 

 

 

Att uppdatera Sir Arthur Conan Doyles klassiska hjälte med Ritchies moderna, drillade stil visade sig vara ett riktigt lyckat recept. Resultatet blev en härlig popcornrulle som lyckades kombinera gammeldags miljöer och karaktärer med musikvideo-liknande tempo och klippning, något inte alla regissörer kan komma undan med. Det resulterade även i en av Ritchies största biosuccéer, och hans första på nästan tio år.

 

 

 

En sevärd återkomst till Ritchies rötter, en gangsterkomedi full av kriminella som alla försöker lura - och i vissa fall mörda - varandra. En aningen malplacerad Matthew McConaughey leder en i övrigt mestadels brittisk toppensemble med Charlie Hunnam, Colin Farrell och speciellt Hugh Grant i fin form. Men det är inte minst Ritchie som får flexa filmskaparmusklerna och påminna oss vilken slipad underhållning han med rätt sällskap och manus kan leverera.

 

 

 

Liksom i sina två första filmer har Ritchie samlat några av de bästa brittiska skådespelarna för att spela gangsters, kriminella och småtjuvar som försöker lura varandra. Det är ofta absurt och lite rörigt men hela tiden riktigt kul med regissörens karaktäristiska lekfullhet. Tom Wilkinson stjäl showen som lömsk maffiaboss medan Thandiwe Newton och Gemma Arterton bidrar med välkommen, förstklassig kvinnlig närvaro.

 

 

 

Andra filmen efter en lyckad debut är aldrig lätt att få till men även om “Snatch” inte når samma höjder som Ritchies första så är det fortfarande träffsäker underhållning. Här får han utlopp för sin förkärlek till knasiga kameraåkningar och sammanvävda historier mellan en drös karaktärer. Där är som vanligt skådespelarna en stor behållning med Brad Pitt av alla människor otippat rolig som romsk boxare med bisarr dialekt.

 

 

 

Trots goda försök har Ritchie inte lyckats toppa sin långfilmsdebut ännu - men ribban är lagt högt! Den här sylvassa gangsterkomedin var tveklöst Storbritanniens svar på Quentin Tarantinos “Pulp Fiction” med sin tillbakalutat coola stil, förmåga att hoppa mellan olika historier och klippning tillika kameraarbete sällan skådat. Det är en adrenalinkick som trots sina snart 25 år på nacken bjuder publiken på en ordentlig berg-och-dalbanetur.