Det 2017

Om du växte upp på 80-talet är sannolikheten stor att du skrämdes från vettet av Pennywise, Stephen Kings intergalaktiska mördarclown som blev tegelstensroman 1986 och tv-sänd miniserie fyra år senare.

Miniserien må ha satt sina spår i många av oss, men den har inte åldrats med värdighet och är idag ungefär lika läskig som en show med clownen Manne. Hög tid för en nytolkning med andra ord, och nu har vi äntligen fått en riktig biofilm med potential att ge ännu en generation biobesökare livslång clownfobi.

Och jag skojar inte. Obehagsribban läggs högt redan i filmens inledning, när en clownsminkad och psykotisk Bill Skarsgård tittar upp ur avloppsbrunnen för att säga hej till stackars Georgie Denbrough (Jackson Robert Scott). Premissen är som alltid: ”Stick in handen så får du tillbaka din pappersbåt”, men efterspelet är mer brutalt än vad vi någonsin hade kunnat ana.

Att man inte längre har någon tv-censur att förhålla sig till är inte den enda skillnaden gentemot miniserien. Man har också valt att enbart fokusera på de delar av boken som berättar om huvudkaraktärerna som barn, och bytt årtal från 1958 till 1989. Det senare är inget annat än ett genidrag: inte minst på grund av den våg av 80-talsnostalgi som har sköljt över oss de senaste åren. Jämförelser med Netflix-serien ”Stranger Things” är förstås oundvikliga, vilket såklart är extra kul eftersom ”Stranger Things” delvis är en hyllning till just Stephen Kings 80-talsproduktion.

På tal om ”Stranger Things” dyker Finn Wolfhard upp även här, som den glasögonprydde lustigkurren Richie. Tillsammans med Bill (Jaeden Lieberher), Ben (Jeremy Ray Taylor), Beverly (Sophia Lillis), Mike (Chosen Jacobs), Eddie (Jack Dylan Grazer) och Stanley (Wyatt Oleff) utgör han det så kallade ”förlorargänget”: filmens unga hjältar. Med fel skådisar hade det kunnat gå käpprätt åt pipan, men oj vilket skönt gäng det visar sig vara!

Med vardagliga problem som mobbare, mens och frånvarande (alternativt alldeles för närvarande) föräldrar har de påbörjat sin resa in i tonåren. De tjoar och tjimmar, badar, tjafsar, blir kära, snattar och hamnar i charmigt obekväma situationer. De är utstötta men de har varandra, och kanske är det just därför de – till skillnad från så många andra barn i småstaden Derry – klarar sig undan när clownen hemsöker dem, en efter en.

Clownen, ja. Den avtäcks tidigt och dyker sedan upp med ett stadigt femminutersintervall – inte sällan på överraskande sätt som ska få oss att hoppa till ordentligt. Att Stephen Kings mångfacetterade monster kan anta vilken form som helst för att matcha barnens största rädslor gör honom till en schweizisk armékniv av ruskigheter. Och du ska inte tro att du är fredad bara för att du ”vet” vad som kommer att hända: filmen tar sig väldigt stora friheter gentemot källmaterialet och verkar nästan göra det till en sport att överraska även dem som varit med förut.

Men hur läskigt det än är med döda småsyskon som tittar fram bakom hörn, tavlor som kommer till liv och ruttnande uteliggare med spetälska är clownformen värst. Och det är helt och hållet Bill Skarsgårds förtjänst. Han gör ungefär vad Heath Ledger gjorde med Jokern efter Jack Nicholson, och tonar ner de värsta pajaskonsterna till förmån för en mörkare och mer morbid rolltolkning. Huggtänder har han också, i mängder.

”Det” klockar in på två timmar och femton minuter men känns inte ett dugg för lång. Även om man har sparat halva historien till nästa film är det väldigt mycket som ska klämmas in. Bara en sån sak som att filmen har hela sju huvudkaraktärer att presentera ställer höga krav på effektivitet, och när barnen väl börjar lägga ihop pusselbitar och inse vad som behöver göras går allting väldigt fort. Derrys historia, som i romanen får breda ut sig över hundratals sidor, avverkas i bisatser och det djupare nystandet i vad Det faktiskt är för någonting lyser med sin frånvaro.

Men att 2017 års filmatisering av ”Det” inte är det episka och detaljerade mastodontverk som Stephen King gav ut 1986 gör den inte ett dugg sämre. Tvärtom gör sig historien ganska bra som ett mer lättuggat äventyr om sju barn som går samman för att möta ondskan i ett gammalt ödehus. Bäst av allt är att ”Det” faktiskt är en kul och varm film med hjärtat på det rätta stället – vilket egentligen borde vara en jättekonstig sak att säga om en film som handlar om en bestialisk mördarclown som sliter kroppsdelar av barn.