Lena 2021

När Lena Nyman gick bort 2011 efterlämnade hon 17 påsar fyllda med dagboksanteckningar, brev och fotografier. Ur denna halva regnskog papper har Isabel Andersson utvunnit en dokumentär som tack vare det personligt nedtecknade materialet känns ovanligt intim. Det skadar naturligtvis inte att Lena Nyman har befunnit sig i den svenska publikens blickfång sedan 1955, då hon debuterade som elvaåring i den inte alls hyllade thrillern ”Farligt löfte”. Det är knappast så att det saknas rörliga bilder av henne.

Via Dramaten, scenskolan och Vilgot Sjömans fasligt kontroversiella ”Jag är nyfiken”-filmer till Bergman (som geniförklarade henne på ett okarakteristiskt sätt) och utsålda revyer med Hasse och Tage. Att Lena Nyman hade bredd är en grov underdrift, och ”Lena” lyckas skildra nyanserna både i persona och privatperson.

Sextiotalsgaljonsfigur för Den Svenska Synden, radikal kritiker av klassamhället, säregen scenbegåvning, kärlekstörstande hjärtekrosserska, försupen föredetting och sedan storstilad comeback i förlängningskvarten, då det konstnärliga symbiosförhållandet med Kristina Lugn golvade teaterkritikerna.

Nymans relation till pressen får stort fokus, och inte undra på. Efter ”Nyfiken”-filmerna blev hon föremål för personangrepp av dagstidningsrecensenter och kulturprofiler i en omfattning som är svår att begripa. Sisådär ett halvt århundrade före Metoo och #tystnadtagning var det helt grönt för tongivande kritiker att bokstavligen talat recensera Lena Nymans kropp med omdömen som ”tråkig”, ”dum” och ”knubbig”. Tanken svindlar, för trots att mycket jämställdhetsarbete kvarstår i svenskt kulturliv 2021 så skulle en skribent svårligen komma undan med sexuellt anstrukna karaktärsmord av den digniteten idag.

Allra mest gripande är ”Lena” när Isabel Andersson – som tog sig an projektet med den uttalade föresatsen att under ringa villkor framställa Nyman som ett offer – ändå vågar borra i de sårigaste smärtpunkterna. Föraktet för den oförlösta mamman, ensamheten och den villkorslösa kärleksrelationen till en flyktig och högst villkorad pappa, spriten. När Nyman sent i livet får till en återförening med sin norrländska ungdomskärlek, enligt egen utsago den enda man som hon någonsin älskade fullt ut, går det inte att parera känslostormen.

Ett ömsint men aldrig pjoskigt porträtt av en ikonisk svensk skådespelerska, kort och gott.