Jumanji 1995

Filmen börjar 1869. Medan kuslig musik spelas och vargar ylar ser tittarna hur två män gräver ner en kista i en mörk skog. "Tänk om någon gräver upp den?" frågar den ena av dem. "God help them", svarar den andra. 

Gud hjälpe Alan, som är den pojke som - lockad av suggestiva trummor - hittar kistan på en byggarbetsplats 1969, då filmen återupptar historien. Inuti den hittar han ett brädspel, med namnet "Jumanji" - "ett spel för dem som vill lämna världen bakom sig". När han kastar de tärningar som följde med spelet framgår det att det har övernaturliga krafter, då spelpjäserna börjar att röra sig av sig själva. Tillsammans med sin kompis Sarah försöker Alan klura ut hur Jumanji ska spelas när ett spöklikt meddelande uppenbarar sig på brädet, strax innan rummet de sitter i fylls av stora fladdermöss och Sarah i panik springer därifrån. 

Historien hoppar igen, och återupptas i sin samtid på 1990-talet. I ett storslaget, men förfallet hus dit de två barnen Judy och Peter har flyttat med sin faster hittar de det suspekta spel som tittarna redan har bekantat sig med - och lärt sig att frukta. Huset är i själva verket det i vilket den unga Alan bodde, innan han försvann för 26 år sedan. När barnen börjar att spela spelet återvänder han till huset, åldrad och klädd i löv och skägg. Likt en ande har han sedan han var 12 år gammal varit fast i spelet, i ett slags mystisk djungelvärld, och väntat på att bli befriad. Det har han dock inte riktigt blivit ännu. Alan må ha lämnat djungeln, men den har inte lämnat honom. Dess fasor fortsätter att förfölja honom i den New Hampshire-stad där spelarna befinner sig. Argsinta zebror, noshörningar och elefanter rusar genom husets korridorer och på stadens gator. 

Alan vill försöka få grepp om vad som har hänt i den verkliga världen medan han har varit borta, men har svårt att hitta tid till att undersöka saken. Speldjungelns faror attackerar honom, Judy och Peter i ett högt tempo. För att få slut på terrorn menar Alan att de måste spela färdigt spelet, vilket tvingar dem att fortsätta fly från rytande lejon, giftiga pilar, väsande ormar, slukande kvicksand och skrikande apor. 

Djungeldjuren ser hyfsat verkliga ut, om än med nästintill demoniska uttryck. Datoranimeringarna är imponerande för att vara gjorda i början av 90-talet. Filmens regissör Joe Johnston arbetade i många år med specialeffekter - och fick bland annat ta emot en oscar för dem han skapat till "Jakten på den försvunna skatten" (1981) - innan han började göra egna filmer vars gimmickaktiga handlingar möjliggjordes av just visuella effekter. Precis som i hans "Älskling, jag krympte barnen" (1989) är det i "Jumanji" de olika specialeffekterna som står i filmens centrum, snarare än själva berättelsen. Johnston använder den mest för att förflytta tittarna från en actionfylld scen till en annan. Det är synd.

Baserad på Chris van Allsburgs illustrerade barnbok från 1981 innehåller berättelsen nämligen en del fascinerande och rörande element. Grundstoryn, om ett gammalt spel som genom historien har lockat in spelare i en fasansfull värld, är otäck och förbryllande. Berättelsen om pojken som förlorar sin barndom och sin familj är sorglig. Och sidohistorien om hur kompisen Sarah får sin uppväxt förstörd när hennes omgivning inte vill tro på hennes berättelse om vad som har hänt med Alan är - eller kunde ha varit - gripande. 

Tyvärr ges inte berättelsen tillräcklig tyngd i filmen. Den greppar inte riktigt tag om äldre tittare, som lätt uttråkas under den långa paraden av datoranimerade varelser. Yngre tittare, å sin sida, riskerar - som sagt - att finna både historien och djungelfarorna allt för obehagliga. För att filmen skulle kunnat fungera bättre som familjefilm skulle bägge dessa målgrupper behövt få fler skratt. "Jumanji" innehåller förvånansvärt få skämt och komiska inslag.

Alternativt hade filmen behövt helt slopa målgruppen barn och istället riktat sig mot äldre tonåringar och vuxna genom att skruva upp skräckvibbarna ett snäpp till och lägga större vikt vid den rysliga historien.

Som den är nu gör sig "Jumanji" nog bäst för tittare i 12-13-årsåldern, som fortfarande har tillräckligt med fantasi för att fylla ut luckorna i storyn, och samtidigt har hunnit bli tillräckligt gamla för att inte bli skräckslagna av den kusliga berättelsen och de attackerande farorna.