Det perfekta paret 2024-

Sommarvillor i miljardklassen, kristallklart (troligen mikroplastbefriat) hav, handmålade sidenblusar och manglade linnebyxor, ostron och champagne i överflöd också ett ovanligt blodfattigt mord. ”The Perfect Couple” sällar sig till serier som utspelar sig i överklassmiljö med en sådan välpolerad yta att man halkar av.

 

Nicole Kidman spelar författaren, och den tillika välbärgade, Greer vars son ska gifta sig med den, enligt henne, ordinära Amelia Sacks (Ewe Hewson). Strax innan giftermålet hittas dock Amelias brudtärna Merritt (Meghann Fahy) och bästa vän död vid strandkanten. Greer, liksom resten av brudgummens familj, utgår ifrån att Merritt begått självmord, men lokalpolisen är snart på fallet och under ytan döljer sig fler lögner än manusförfattaren orkat knyta samman.

 

Nicole Kidmans brist på minspel återspeglar atmosfären i ”The Perfect Couple” och den svala attityd överklassen anses hysa gentemot omvärlden. Det utslätade avståndstagandet är så uppskruvat att det vore mer intressant att se Kidman prova Gucci-kepsar på Tiktok. Det apatiska skådespeleriet löper som en röd tråd genom samtliga scener, vilket gör att jag i stället för att engagera mig i storyn finner mig studera ingående vem som haft råd med mest diskret fillers.

 

Syftet är troligen att upprätthålla känslan av att familjen ständigt är övervakad, även när de är ensamma. Men detta grepp bidrar bara till att skapa ett enormt avstånd till det som sker. När en känsla väl tränger igenom är de också humoristiskt förenklade, som slagsmål för att förlösa uppdämd ilska mellan bröder och närbild på den blivande brudens påträngande tårar.

 

Ovanpå på det överdrivna distanstagandet är handlingen extremt förutsägbar. Det är som om manusförfattaren själv tröttnat på berättelsen innan hon skrivit klart den. Har du sett någon kriminalserie förut vet du efter första (kanske andra) avsnittet vem mördaren är. Och när du väl får veta det sammanfattas det med en telefonmonolog som hade fått Agatha Christie att gråta.

 

Ett märkligt klassförakt skiner också igenom där alla med mycket pengar i serien är stereotypiskt snygga medan exempelvis Amelias föräldrar och polisen (enligt serien ”vanliga människor”) uppenbarligen inte haft råd med en personlig PT.

 

Dialogen bjuder också på märkligt förlegade utlåtanden, när den inte är helt oengagerad, som ”some girls, when you get engaged, they’re like when its gonna be my turn?” och häver ur sig klichéer som att man inte älskar någon på riktigt om man inte är beredd att mörda för dem. Den enda intressanta konversationen sker i sista avsnittet där klasskillnaderna åtminstone berörs, om än kort.

 

Annars råder ett relativt uttjatat upplägg med en gråtande brud, förhör med alla inblandade också en rannsakning av ”det perfekta paret” a.k.a Greer och Tag (Liev Schreiber). Både handlingen och seriens visuella anslag känns förlegade, lite som en del av överklassens mer konservativa värderingar.

För den som hoppats på en ny ”Big Little Lies” är det inte hit ni ska vända er.