Pacific Rim: Uprising 2018
Synopsis
Rebelliske Jake Pentecost var en gång en lovande Jaeger-pilot vars far offrade sitt liv för mänsklighetens seger mot de monstruösa ”Kaiju”. Jake har nu övergett sin utbildning och istället hamnat i kriminella kretsar. När ett ostoppbart hot hägrar ges Jake en chans att leva upp till sin fars rykte genom Mako Mori, som leder en modig ny generation piloter. Deras enda hopp är att samarbeta och kämpa för att undkomma jordens utplåning.
Info
Originaltitel
Pacific Rim: Uprising
Biopremiär
23 mars 2018
DVD-premiär
6 augusti 2018
Språk
Engelska
Land
USA
Distributör
Universal Pictures
Åldersgräns
11 år
Längd
Popcornfilm med glimten i ögat
Gigantiska robotar slåss mot jättelika monster - ja, ”Pacific Rim Uprising” levererar precis vad den utlovar. En äkta popcornfilm som är stor, högljudd, korkad… och otippat underhållande.
År 2013 kom ”Pacific Rim”, som en avkomma till ”Transformers” och ”Godzilla” för en biopublik som inte får nog av destruktion. Nu har kärleksbarnet växt och muterat till en uppföljare. En stor, högljudd, korkad och mycket underhållande uppföljare.
Här tar historien vid tio år senare. Monsterkriget är över. Apokalypsen är inställd. Några nya kaijus har inte tittat fram på länge ur sina hålor på havets botten. Skrotsamlare roar sig med att bygga egna robotar från stulna Jaeger-delar, och för säkerhets skull håller man de gamla järnjättarna redo för strid. Det visar sig att de kommer behövas igen.
Några gamla karaktärer tittar in för ett gästspel, men huvudrollerna är mestadels nya. I centrum står Jake Pentecost (John Boyega), en kaxig småtjuv som lever i skuggan av sin hjälteförklarade döde far (spelad av Idris Elba i första filmen). Hans vägar korsas med Amara (nykomlingen Cailee Spaeny), en tuff flicka som visar sig vara ett tekniskt geni. Efter en incident fångas de av lagens långa robot-arm, och skickas till stridsskolan där Nate (Scott Eastwood) ska försöka få fason på bråkstakarna.
Biosuccén för ”Pacific Rim” var inte helt given, så det tog några år att komma fram till hur en fortsättning skulle kunna se ut. Guillermo del Toro lämnade över spakarna till Steven S. DeKnight (tv-serien ”Daredevil”) som kastar sig in i sin första långfilm med en entusiasm som inte ens Michael Bay haft på länge.
Det är lätt att se cyniskt på det här. Ofta känns ”Uprising” designad i ett labb för maximal vinst. Jaegers och kaijus med egna namn och förmågor, perfekt för plastleksaker. Fler asiatiska karaktärer och miljöer, så att filmen går bra i Kina. Låna in John Boyega från ”Star Wars” som affischnamn kan väl inte slå fel. Övriga gänget är typ tolv år gamla, för man har visst övergett idén med tränade soldater och låter hellre en grupp ”Ender’s Game”-avhoppare försvara världen. Det om något ska väl locka kidsen till bion!
Framför allt tycks man tro att större är bättre. Robotarna är fler och uppgraderade. Monstren är argare. ”Jurassic World” kan ha stått som mall för denna fortsättning, som är lika mycket en fristående reboot. I någon slags tillfällig sinnesförvirring låter man också de utomjordiska kaijus mutera med robotar (!), en idé som man dock snabbt skrotar. Tack och lov.
Tyvärr har man också skrotat en del av Guillermo del Toros vision på köpet. ”Pacific Rim” var också stor, dum och högljudd, men den byggde upp en färgstark värld som kändes någorlunda originell - och på sitt sätt realistisk. ”Uprising” dundrar på som en bulldozer och nöjer sig inte förrän Tokyo är jämnat med marken, utan att någonsin bidra med något eget i den här genren.
Men som sagt, man vet vad man får med en film som ”Pacific Rim Uprising”. Här finns bombastisk action som stillar abstinensen i väntan på nästa Marvel-film, tempot är högt, karaktärerna är lätta att bry sig om - vilket är mer än man kan säga om de senaste ”Transformers”-filmerna. Regissören DeKnight - som jobbat med Joss Whedon på flera av hans tv-serier - bidrar också med lite "glimten-i-ögat"-känsla, och ser till att filmen inte tar sig så seriöst som exempelvis "Godzilla" från 2014.
Kort sagt: hjärndöd popcorn-underhållning som levererar vad den lovar. Varken mer eller mindre. Bäst förstås om du är elva år, men vad fan, jag hade roligt på bion.
Här tar historien vid tio år senare. Monsterkriget är över. Apokalypsen är inställd. Några nya kaijus har inte tittat fram på länge ur sina hålor på havets botten. Skrotsamlare roar sig med att bygga egna robotar från stulna Jaeger-delar, och för säkerhets skull håller man de gamla järnjättarna redo för strid. Det visar sig att de kommer behövas igen.
Några gamla karaktärer tittar in för ett gästspel, men huvudrollerna är mestadels nya. I centrum står Jake Pentecost (John Boyega), en kaxig småtjuv som lever i skuggan av sin hjälteförklarade döde far (spelad av Idris Elba i första filmen). Hans vägar korsas med Amara (nykomlingen Cailee Spaeny), en tuff flicka som visar sig vara ett tekniskt geni. Efter en incident fångas de av lagens långa robot-arm, och skickas till stridsskolan där Nate (Scott Eastwood) ska försöka få fason på bråkstakarna.
Biosuccén för ”Pacific Rim” var inte helt given, så det tog några år att komma fram till hur en fortsättning skulle kunna se ut. Guillermo del Toro lämnade över spakarna till Steven S. DeKnight (tv-serien ”Daredevil”) som kastar sig in i sin första långfilm med en entusiasm som inte ens Michael Bay haft på länge.
Det är lätt att se cyniskt på det här. Ofta känns ”Uprising” designad i ett labb för maximal vinst. Jaegers och kaijus med egna namn och förmågor, perfekt för plastleksaker. Fler asiatiska karaktärer och miljöer, så att filmen går bra i Kina. Låna in John Boyega från ”Star Wars” som affischnamn kan väl inte slå fel. Övriga gänget är typ tolv år gamla, för man har visst övergett idén med tränade soldater och låter hellre en grupp ”Ender’s Game”-avhoppare försvara världen. Det om något ska väl locka kidsen till bion!
Framför allt tycks man tro att större är bättre. Robotarna är fler och uppgraderade. Monstren är argare. ”Jurassic World” kan ha stått som mall för denna fortsättning, som är lika mycket en fristående reboot. I någon slags tillfällig sinnesförvirring låter man också de utomjordiska kaijus mutera med robotar (!), en idé som man dock snabbt skrotar. Tack och lov.
Tyvärr har man också skrotat en del av Guillermo del Toros vision på köpet. ”Pacific Rim” var också stor, dum och högljudd, men den byggde upp en färgstark värld som kändes någorlunda originell - och på sitt sätt realistisk. ”Uprising” dundrar på som en bulldozer och nöjer sig inte förrän Tokyo är jämnat med marken, utan att någonsin bidra med något eget i den här genren.
Men som sagt, man vet vad man får med en film som ”Pacific Rim Uprising”. Här finns bombastisk action som stillar abstinensen i väntan på nästa Marvel-film, tempot är högt, karaktärerna är lätta att bry sig om - vilket är mer än man kan säga om de senaste ”Transformers”-filmerna. Regissören DeKnight - som jobbat med Joss Whedon på flera av hans tv-serier - bidrar också med lite "glimten-i-ögat"-känsla, och ser till att filmen inte tar sig så seriöst som exempelvis "Godzilla" från 2014.
Kort sagt: hjärndöd popcorn-underhållning som levererar vad den lovar. Varken mer eller mindre. Bäst förstås om du är elva år, men vad fan, jag hade roligt på bion.
Skriv din recension
Användarrecensioner (1)
Upp som en sol, ner som en pannkaka.
Den första filmen var popcornunderhållning i ordets rätta bemärkelse. Mycket tack vare att den blev en motvikt till Transformersrullarnas dalande kvalitet.
Uprising är rörig, hysterisk och epilepsiframkallande.
Och lika färgglad som en clowns spya. Filmen ser fullkomligt vidrig ut.
En film man snabbspolar, bockar av och glömmer bort.
Andra kritiker (3)
"Den lövtunna historien är bara till filmens fördel. Tempot är högt, tonen är mer humoristisk, striderna är korta och intensiva."
"These Mark 6 Jaegers with their electric whips, “gravity slings” and plasma swords deliver all the giant robot thrills you could wish."