Moonage Daydream 2022

Det har aldrig blivit av att jag har sett en dokumentärfilm på bio. Men någon gång skulle bli den första och då är det bra att välja en dokumentär på ett tema som verkligen intresserar och det gör David Bowie och hans legendariska musik. Så min första dokumentärfilm blev David Bowie dokumentären “Moonage Daydream” som jag har varit och sett. Jag ska med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om filmens innehåll. “Moonage Daydream” är en uppslukande filmupplevelse. Samt en audiovisuell rymdodyssé som inte bara belyser David Bowies gåtfulla arv utan också tjänar som en guide till att leva ett tillfredsställande och meningsfullt liv på 2000-talet. Den korta beskrivningen sätter fingret på det vi får uppleva när den Oscarsnominerade dokumentärfilmaren Brett Morgen försöker ta på sig den till synes omöjliga uppgiften att ge rockikonen David Bowies karriär rättvisa. Filmens titel “Moonage Daydream” är även titeln på en Bowie låt och det är just månen vi far till i filmens inledning efter ett inledande citat ifrån David Bowie. Och i det stora hela känns filmen igenom som en konstnärlig resa in glamrockens alla hörn där man delges av hur kreativt skapande växer fram. Förväntar man sig en traditionell biopic som fördjupar kunskaperna om David Bowie för den ovane lyssnaren som inte är bekant med Bowies originella musik så ska man leta efter en annan film. För mig som har förkunskaper och i stort sett har följt hela David Bowies karriär genom åren så var det en givande resa in i hans inre skapandeprocess. Men det hela gestaltas med mycket klippningar mellan musikvideos, live-uppträdanden och intervjuer som varvas med bland annat kost gjord av artisten själv och en del referenser som har inspirerat honom. Så har man ingen inblick i hans värld så kan det hela kännas lite snurrigt och kanske småsegt under filmens över två timmar långa speltid, Men som komplement till det man redan vet om David Bowie och ett eventuellt smakprov inför den eventuella biopic som vi säkert är många som hoppas på så har filmen allt det man förväntar sig av den. Den snuddar vi den essens som präglar det alter-ego som Bowie skapade och den ger en inblick i större delen av hans karriär från sent 60-tal till hans död 2016. Till min stora glädje så fanns det mycket material ifrån den era då jag tyckte att han var som bäst. Då han hade sitt alter-ego Ziggy Stardust. Sammanfattningsvis så är det en psykedelisk rymdresa tonsatt av bra musik man får. Som ett stort David Bowie fan blir man mycket tillfredsställd. Och upptäcker man musiken för första gången så får man hitta andra sätt att fördjupa i vem denna androgyna och spännande rockikon var. Jag blev fullt tillfredsställd och ger dokumentären “Moonage Daydream” en stark fyra av fem möjliga i betyg.