The Queen's Gambit 2020

"Close your eyes". Året är 1957 och ögonblicket efter att de tre olycksbådande orden yttras slås nioåriga Elizabeth "Beth" Harmons (först Isla Johnston, sen Anya Taylor-Joy) liv i spillror. Hennes mamma vrider på ratten i bilen och styr dem över i fel körfält och rakt in i fronten på en mötande lastbil. Mirakulöst nog överlever Beth kollisionen och har inte ens en skråma på kroppen, men de själsliga såren är långt bortom kataklysmiska. Under den efterföljande tiden på ett välvilligt barnhem sluter hon sig totalt och sjunker ner i ett djupt svart hål.

 

De starka lugnande tabletter som barnhemmet delar ut för att "stabilisera" de boendes humör blir en förrädiskt kortsiktig räddning och placerar Beth på en bana som leder till alkoholism och missbruk. En annan tillflykt blir schackbrädet, vars lika enkla som oändliga värld uppenbarar sig för henne när hon spelar med hemmets ensamvarg till vaktmästare (Bill Camp). Han förstår snabbt att Beth är en naturbegåvning på genialisk nivå, så pass vass att hon ställer in siktet mot internationella stormästartitlar. När hon väl adopteras från barnhemmet klättrar hon i tävling efter tävling och tar inga fångar. Pjäserna flyttas, det avgörande partiet tar sin början och kungen skyddas av eminenta motståndare, förtryckande mansdominans och Beths demoner. 

 

Traumatiska dödsfall, semi-drogade barn, sexism, psykisk instabilitet, kallt krig, missbruk av narkotika, alkoholism och... schack. På pappret låter "The Queen's Gambit" inte direkt som att den sprudlar av liv, hopp och underhållning, men det gör den. Trots alla de tunga ämnen som den lyfter och ibland ser i vitögat så lyckas Scott Frank (regi, manus, prod) och Allan Scott (manus) ge berättelsen en starkt livsbejakande och varm ådra som slirar precis lagom nära melodram. Hoppfullhet och reserverad optimism präglar samtliga av de sju avsnitten men det betyder inte heller att mörkret sopas under mattan, inte alls. "This too shall pass", oavsett hur illa ställt allt tycks vara, är sensmoralen.

 

Likväl schacksekvenserna lyckas serien få till med en anmärkningsvärd flärd och puls. Även jag själv som sporadisk hobby-schackfantast kan erkänna att spelet (om än fantastiskt) inte är särskilt visuellt kittlande eller filmiskt. Den nerviga spänningen i ett parti gömmer sig vanligtvis innanför pannbenets väggar men Frank och Scott lyckas med konststycket att få den att sippra ut i rummet där den sedan kan absorberas av sensorn i en kamera. När Carlos Rafael Riveras pampiga musik börjar dåna och Beths insatser höjs landar den bitande intensiteten stundtals på en nivå som känns mer i linje med extremsporter. Med varje svettigt drag tycks spelarna balansera på en tunn tråd mellan liv och död, otroligt nog.

 

Det märks också tydligt att Frank tidigt i projektet tog beslutet att inte försöka förklara exakt vad som pågår på schackbrädet för tittarna. Istället för mängder med torr schack-exposition (det som vi väl får av den varan är stilfullt och sömlöst presenterat) och långrandig spelmekanik ligger fokus på ansikten och reaktioner, vilket visar sig vara rätt väg att gå. Partierna som vi ser utspelar sig inte på brädet, utan i ögonen, i de flyende svettdropparna och i de nervösa ticsen. 

 

Det är där Anya Taylor-Joy kommer in med sitt utmejslat uttrycksfulla ansikte och totalt dominerar varje scen. Den Paris-förlagda öppningen där hon vaknar bakfull i ett badkar i ett stökigt hotellrum och tvingas rusa ner till ett livsavgörande parti med en kylig ryss sätter tonen för hennes träffsäkra prestation. Hon rör sig genom berättelsen som ett instängt yrväder som har fastnat bakom en mur byggd av trauma men som desperat vill släppas fritt. På brädet är Beth drottningen som regerar med obeveklig hjärnhand men när partiet är över retirerar hon in i osäkerhet och sorg. Taylor-Joy gestaltar den dualiteten på mästerligt sätt. Även otippade Marielle Heller (regissören till "Can You Ever Forgive Me?") gör en drabbande tolkning av den deprimerade hemmafru som adopterar Beth. Komplexiteten i deras spel och ständigt skiftande dynamik berikar hela serien. 

 

Det enda som jag egentligen känner mig lite kluven till är det visuella uttrycket, präglat av filmfotografen Steven Meizlers polerat digitala stil. Allt ser hisnande snyggt och elegant ut när kostym och scenografi är som starkast; i hus med blommiga pastelltapeter, i dunkelt rökiga barer och i glammiga hotellokaler. Även när kameran varsamt smeker det skinande träet i pjäserna på schackbrädet kan man inte annat än älska stilen. I scener som utspelar sig i mer vardagliga sammanhang, där bilderna kan te sig lite platta och överproducerade, gör sig dock saknaden efter en mer analog och skitig känsla påmind. En sådan hade lyft porträttet av 50- och 60-talet ännu högre.

 

Den kritiken hindrar mig dock inte från att trycka dit en välförtjänt fullpoängare för "The Queen's Gambit", som utan tvekan är en av årets absoluta toppserier. Ingen film eller serie från i år har lyckats få mig lika handlöst klistrad och totalt uppslukad som dessa sju avsnitt och när allt var över ville jag plöja igenom alla igen. Den på pappret omöjliga tonbalansen sitter med perfektion, den centrala prestationen är en "all-timer" och energin som strålar ur varje scen kan få liv i vilket höstdeppigt hjärta som helst.