Slutet på sommaren 2023-

Bättre sent än aldrig. En klassisk fras som passar såväl seriens handling som dess väg till premiären. 

 

Det är tidigt 2000-tal och Vera (Julia Ragnarsson) leder gruppterapi i Stockholm. En dag dyker en adopterad ung man vid namn Isak (Erik Enge) upp, och börjar prata om gamla vaga minnen som bär en misstänkt likhet till en skrämmande händelse från Veras egen barndom i mitten av 80-talet. Med risk för att förlora såväl jobb som relationer, åker hon tillbaka till sina hemtrakter i Skåne och börjar gräva i historien. Ska den stora gåtan sent omsider få sin lösning?

 

“Slutet på sommaren” är baserad på Anders de la Mottes roman med samma namn, och gjordes egentligen för Viaplay med planerad premiär hösten 2023. Men den svenska streamingtjänstens omskrivna krisande satte käppar i hjulen och serien såldes således till SkyShowtime, som släpper den nu på annandag jul istället.

 

Och ja, det är värt väntan.

 

I en tidigare text om “Vargasommar”, en annan svensk bokadaption (även den med premiär i mellandagarna, fast på TV4 Play), jämförde jag med SVT-serien “Händelser vid vatten”. Jag utökar gärna jämförelsen till att även innefatta “Slutet på sommaren”.

 

Den förstnämnda har visserligen ett större fokus på kriminalgåtan än de båda andra, men alla använder mysteriet för att berätta om intressanta karaktärer i en typisk svensk och naturskön miljö. Det här känns lite som sin egen typ av undergenre. Det är inte nordic noir, utan snarare landsbygdsnoir.

 

Jag tycker även att de har ett litterärt skimmer över sig. Känslan är inte helt lätt att förklara, den är ganska abstrakt, men det är som om berättelserna är en tydlig del av en svensk romantradition som sträcker sig långt bortom de gamla vanliga deckarna.

 

Historien bjuder, som det anstår en kriminalare, på sin beskärda del av vändningar och överraskningar. För det mesta effektiva sådana, även om slutet inte nödvändigtvis var hundra procent tillfredsställande. Fast det hör kanske till? I verkliga livet är vi heller inte alltid  nöjda med hur våra berättelser slutar. 

 

För jag tycker ju egentligen inte att kriminalgåtan är det mest intressanta här. Det är inte vad “Slutet på sommaren” gör bäst, och det är helt okej. 

 

Det är nämligen karaktärerna och relationerna, och även tidsdokumenten, som serien gör bäst. Vare sig vi snackar “nutidens” tidiga 2000-tal eller 80-talet i flashback-scenerna. Det är en trovärdig miljö med folk som känns hemma där.

 

Jag uppskattar speciellt det faktum att skåningarna faktiskt får prata skånska, det är tyvärr alldeles för ovanligt att dialekter får ta plats i svenska produktioner, och jag förstår inte varför. Det blir ännu bättre när Vera, som bott många år i Stockholm, börjar växla mellan stockholmskan och skånskan när hon återvänder till sina hemtrakter och börjar prata med familjen och andra lokalbor. Det är snyggt och framför all trovärdigt. Det är sådana detaljer som är värt en guldstjärna i kanten.

 

Julia Ragnarsson imponerar inte bara dialektalt. Vera är en trasig person som fortfarande jagas av sitt förflutna, vilket påverkar både arbetslivet och det privata. Speciellt när det där förflutna gör sig påmint igen på ett sätt som är svårt att ignorera. Att gå vidare hade kanske varit det mest hälsosamma, men att vara nyttig är sällan enkelt. 

 

Erik Enge är fin och något svårtolkad som den mystiske Isak, och jag är lite extra svag för Lars Schilkens fina tolkning av Veras pappa Ebbe - en man som inte heller haft det lätt de senaste 20 åren eller så. 

 

Vilhelm Blomgren som Veras bror Mattias och Simon J. Berger som polisen Månsson är också värda att lyfta fram. De är två personer som på olika sätt brottas med händelserna i historiens centrum, på konfliktfyllda och mångfacetterade sätt.

 

Och så Torkel Petersson, förstås. Han är en av mina favoriter bland den svenska skådespelareliten och han är jävligt bra på att spela skitstöver. Här skiner han lite extra som byns starke, och jävligt envise, man.

 

“Slutet på sommaren” är ingen perfekt produktion. Som jag var inne på tidigare är det mestadels i gåtans utveckling och upplösning som det haltar, där någonting saknas. Fast som en känslig och autentisk skildring av några människors liv och effekten av en personlig katastrof är det här en given rekommendation.