Familjen Bridgerton: Drottning Charlotte 2023-

Första säsongen var en frisk förförisk vind som inte lämnade någon oberörd. Andra förförde vidare, men blev lite tröttsam i sin upprepning. Här, i den senaste "Bridgerton" som är en fristående prequel, är förförelsen givetvis där, men även förödelsen som omgivningens förväntningar kan bära med sig.

 

Förutom att äntligen få lära känna den tidigare lätt karikatyriska drottning Charlotte, får vi även möta både Agatha Danbury och Violet Bridgerton lite mer. Deras historier, som tills nu egentligen inte berättats, får äntligen luft under vingarna, och deras trädgårdar får välbehövligt vatten för att vakna till liv igen.

 

Den här omgången tar serien vågade, och ack så välkomna kliv från av och på svärmerierna, som vi hittills mest matats med. Jojo-romantik i all ära, men den kan bara göras på så många olika sätt innan snöret liksom blir slappt. Det var min känsla redan efter säsong två, vilket förtog lite av mina förväntningar inför denna. 

 

Men tji fick jag. Och det rätt omgående. Ty detta är något annat. Det är samma med, men dessutom så mycket mer. I ”Familjen Bridgerton: Drottning Charlotte” bjuds vi givetvis på ett pirrsprakande potpurri av lidelsefull lusta. Men det finns också väldigt dystra sidointriger, som både berör, och framförallt lyfter upplevelsen ytterligare.

 

Historien berättas inte kronologiskt, utan vi får hoppa framåt och bakåt, och framåt igen. Scenerna som är så att säga i nutid, berättas fortsatt av den ökända men mystiska skandalskribenten Lady Whistledown. Hennes rappa penna har utan betänkligheter rapporterat om societetens hemliga förehavanden och fortsätter göra så också denna omgång. Dock är hon mer tystlåten än tidigare, och röst ges istället till de nämnda kvinnorna, som tidigare säsonger alltid varit där, men hittills mest huserat i periferin.

 

Mest tid får såklart drottning Charlotte som säsongen är tillägnad. Och vi får möta henne i all den flärd vi är vana vid, men också blicka tillbaka till när hon som ung tjej reste från europeiska kontinenten till Storbritannien för att för bli bortgift till monarken, den sedermera galne kung George. Den unga Charlotte spelas av en ljuvlig India Amarteifio och hennes älskade George (som ung) görs av en lika underbar Corey Mylchreest. Deras förälskelse och det som växer ur den är bland det vackraste jag sett på ett bra tag.

 

Det är som alltid otroligt läckert visuellt. Alla de granna blomsterarrangemangen, volangerna, färgerna och fantasifulla frisyrerna gör så att mina ögon varken får, eller vill vila, ens för en stund. Men här finns också något utöver det man med blicken möter. Det finns både budskap och en ton av allvar som gör seriens sex avsnitt extra angelägna. Det är allvaret som gör denna säsong så bra, och det som faktiskt berättigar dess existens. Unga flickors och kvinnors liv och varierande villkor är under lupp här. Men det berättas även om en tid då inte alla inkluderades eller ens var välkomna överallt. En tid då hudton ofta avgjorde ett öde, en tid alltför bekant än idag.

 

”Familjen Bridgerton: Drottning Charlotte” är en väldigt lyckad prequel, helt klart värd sitt namn, men också din tid. Precis som i originalserien finns romantiken där, och vi får utan tvekan vårt lystmäte mättat vad gäller det. Men som sagt så finns det även annat här, något som går på djupet, som känns viktigare och som blir det man efteråt minns.