Blue Jay 2016

Jim (Mark Duplass) och Amanda (Sarah Paulson), två tidigare ”high school-sweethearts”, är båda på besök i hemstaden. De stöter på varandra i en mataffär och efter en kortvarig genant interaktion fortsätter de separat med sina ärenden. Väl ute på parkering möts de igen, till en början lika stelt som de lämnat det. Men efter Jim kommer med förslaget om att ta en kaffe så sätts det hela igång. Vi följer Jim och Amanda under en hel dag och får reda på dessa två människors förflutna, nuvarande jag och relation till varandra. 

Som tidigare nämnt så känns handlingen bekant. Framförallt kan stora liknelser dras till Richard Linklaters trilogi av filmer om Jesse och Celine (”Bara en natt”, “Bara en dag”, ”Before Midnight”). Hela idén om att spendera 24 timmar med två karaktärer och lära känna de genom dialoger är ett välkänt format vid det här laget. ”Blue Jay” gör inget speciellt för att utmana det formatet i form av handling. Man lägger istället allt krut på karaktärerna. För att det ska fungera bra behövs det två fängslande skådespelarprestationer, vilket filmen också i viss mån har. 

Mark Duplass (som också skrivit filmens manus), förkroppsligar dysterhet i sin rolltolkning av Jim. Även om det ibland kan kännas lite för mycket och påklistrat så gör han i helhet en klart godkänd insats. Filmen största styrka skulle jag däremot vilja påstå är Sarah Paulson. Paulson är briljant som den godhjärtade Amanda. Hon lyckas perfekt med att skina på egen hand, samtidigt som hon vid andra tillfällen enkelt går ner på Duplass mer nedstämda nivå. Hennes mångsidighet som skådespelerska är obestridlig.  

Det svartvita fotot med mycket närbilder är stämningsfullt och gör skådespelarna en fin tjänst då deras vid subtila ansiktsuttryck fångas på ett vackert sätt. Klippningen och kameraarbetet adderar ännu mer finess till en visuellt snygg film. Problemet ligger i manuset. Det är väldigt förutsägbart och inget är speciellt nytänkande.  

Efter att ha smält ”Blue Jay” så känns den som en mysig men ganska simpel film, där Sarah Paulson är den stora behållningen. Paulson lyfter på många sätt filmen på egen hand och är den största bidragande faktorn till att man som tittare hänger kvar och är engagerad i en film man känner att man redan sett förut.