Darkest Hour 2017

Året är 1940 och Hitler har vind i seglen. Tyskarna skrider över Europakartan med en rasande fart och Storbritannien förbereder sig på skarpt läge. Inom det egna partiet och hos oppositionen råder den delade meningen att den nyvalde engelske premiärministern Winston Churchill är en politisk dinosaurie. Hans envisa kampmoral och impulsiva beslutsfattande var styrkor i en svunnen tid, men nu tycks det som att undergivenhet och diplomatiska samtal är det enda som kan förmå Führern att sluta decimera den engelska armén.

I det läget kan man inte skicka fram en vresig och kufaktig föredetting med ett midjemått lika gigantiskt som hans aptit på sprit och cigarrer. Fast det kunde man ju, vet vi nu, med viss framgång.

Att ha sett Christopher Nolans ”Dunkirk” skänker en extra dimension åt ”Darkest Hour”. Här avhandlas det politiska och militärstrategiska arbetet bakom kulisserna, och trots att filmen inte innehåller en enda stridsscen lyckas man väl med att förmedla våndorna som beslutsfattarna tampades med inför de minst sagt bistra utsikterna. Att kunna frammana nationstäckande undergångsstämning trots att filmen undantagslöst utspelar sig i London vittnar om viss skicklighet. I vinterns andra film på temat (”Churchill”) misslyckas man kapitalt i det ärendet.

Jämfört med den filmen är också ”Darkest Hour” överlägsen på alla plan, med ett distinkt undantag. Där man i ”Churchill” åtminstone stundtals låter titelfigurens hustru Clementine ge uttryck för sin frustration över makens tjurskallighet, alkoholdränkta diet och arbetsnarkomani, är hon här reducerad till en milt överseende skönhet som har kapitulerat för makens karriär redan innan filmens början.

Visserligen är gubben tokig ibland, men inte värre än att lite kärleksfyllt gnabbande och en puss styr skutan på rätt köl igen. Den rollen hade knappast krävt en gravt underutnyttjad Kristin Scott Thomas för att göras rättvisa.

Nu är det rimligt att föreställa sig att samtliga skådespelare på ett tidigt stadium förlikade sig med det faktum, att de endast är medpassagerare på den skuta som ska föra Gary Oldman till en Oscar, efter ungefär tjugo års folklig opinion i ärendet. Manegen är så krattad för denna efterlängtade triumf att själva filmen stundtals hamnar i bakgrunden, delvis på grund av hur den har marknadsförts.

Visst genomför den gamle kultskådisen ett av sina mest radikala förvandlingsnummer någonsin. Ändå finns risken att det kommer kännas som att Oldman belönas för lång och trogen tjänst om guldgubben nu blir hans. Jag hade personligen hellre gett honom en för gestaltningen av George Smiley, Sid Vicious, Ludwig van Beethoven, eller en handfull andra ikoniska roller som inte heller krävde tjugo kilo smink och lösmage. Blir det stående ovationer på Dolby Theatre i mars (Oldmans nyligen bärgade Golden Globe pekar ju i den riktningen) så lär hela scenen påminna om när Al Pacino prisades för ”En kvinnas doft” (1992), även det en sorts ackumulerad tröst-Oscar efter mängder av missade chanser från juryn.

Ben Mendelsohn lyckas trots huvudrollsinnehavarens dominans sticka ut som den krampaktigt återhållsamme kung Georg VI, för övrigt samma roll som Colin Firth Oscarbelönades för när det begav sig med ”The King's Speech” (2010). Det finns likheter mellan de två filmerna utöver alla gemensamma historiska nämnare. Samma breda tilltal och lättillgängliga dramaturgi, samma eleganta förenklingar av komplexa historiska skeenden. Ett inställsamt men hygieniskt klanderfritt leende mot världens alla tänkbara prisjurymedlemmar.

Undantaget en scen som i sin övertydlighet blir direkt vulgär – Churchill stapplar ned i tunnelbanan för att inhämta ”folkets” åsikt om huruvida man bör lägga sig platt för fienden eller kämpa emot (kämpa emot, så klart!) – är också den höga lägstanivån intakt, i objektiv mening.

Och det är klart att det är kul om Gary äntligen får sitt. Det är lika klart att det hade varit roligare att se honom belönas i ett djärvare sammanhang.