Bad Hair 2020

Det är svårt att ta en skräckfilm på allvar när mördaren är - hår?!? Men så marknadsförs “Bad Hair” också som en campy skräckfilmskomedi, och dessutom överraskar filmen med en hel del samhällskommentarer om afro-amerikaners vardag i företagsvärlden. Handlingen utspelar sig på 80-talet men vissa saker har inte ändrats nämnvärt - som trycket på afro-amerikaner att dölja sitt naturliga hår för att kunna avancera i karriärstegen (eller ens få jobb).

Anna Bludso (Elle Lorraine) är en lågavlönad praktikant på drömarbetsplatsen Culture TV, en MTV-aktig kanal, men hennes dåliga självförtroende gör det svårt för henne att avancera, eller ens få cred för sina insatser. Hyresvärden bankar på dörren därhemma och kräver ökad hyra eftersom området gentrifierats med allt vad det innebär. Medarbetaren tröstar henne med att hon åtminstone inte ska oroa sig för att bli avskedad eftersom hon knappt kostar företaget någonting alls. 

Den eleganta Zora (Vanessa Williams) har nämligen anlänt för att ersätta Annas gamla chef, och samtliga anställda kallas in för att utvärderas. Annas idéer lyckas imponera på Zora nog för att hon ska halvt om halvt lova en “associate producer”-roll till henne - om hon bara fixar till sitt hår!  Hon får adressen till Zoras hårsalong och beger sig dit för att sy in löshår. 

Frisören Virgie spelas av Laverne Cox, som nyligen diskuterat transpersoners ondskefulla rollarketyper i “Disclosure”, och mycket riktigt - även denna är en mörk, illvillig karaktär långt ifrån den snälla frisören i “Orange Is the New Black”. Mördarhåret vävs in i Annas skalp i en utdragen, smärtsam, övertydlig scen. Innan dess kan filmen ton mest liknas vid en lågmäld thriller, men när håret väl kommit på plats börjar det “hända” grejer mer i linje med den skräckfilmskomedi som utlovats. 

Berättelsen är dock spretig. Annas familj tillhandahåller afrikanska folkberättelser om vilken kraft hår besitter, och om häxor som vill ta över kroppen genom håret, samt dyker upp i Annas drömmar, men narrativet är inte kristallklart. Tvärtom räddar mördarhåret Anna ur en knivig situation, och erbjuder hämnd å hennes vägnar i en annan, förutom hjälpen med självförtroendet. Men vad händer om det finns två eller flera mördarhår och de möts?

Den inbitne skräckfantasten kanske ska förvarnas om det här inte är en nagelbitare. Men gillar man kitschiga B-filmer och har lite överseende med specialaffekterna kan man nog finna de 102 minuterna rejält underhållande. Här finns som sagt en del tänkvärt också om den utseendefixerade TV-världen, om rasism, gentrifiering, exploatering, och inte minst om faran med att att iklä sig någon annans skepnad för att passa in, om man nu ska försöka hitta ett budskap i filmen.

Här finns också ett överflöd av härliga 80-talskostymer som stentvättade jeansoveraller, klart lysande polyesterrosa volangklänningar med axlar så raka och breda att flygplan kan landa på dem, enorma pärlhalsband, och mycket annat kitschigt från 80-talet framför en snyggt komponerad dekor.

Lagt hår har väl bara en egentlig fiende, så man kanske kan gissa vartåt det hela bär… “Bad Hair” är knappast någon hårresande skräckis, men den behåller uppmärksamheten.