Kinds of Kindness 2024

Yorgos Lanthimos är tillbaka bara ett knappt år efter att hans ”Poor Things” gjorde succé och skapade rubriker på filmfestivalen i Venedig. Den här gången är han återförenad med inte bara Emma Stone och Willem Defoe, utan även manusförfattaren Efthimis Filippou, som han skrivit flera tidigare filmer som ”Dogtooth” och ”The Lobster” ihop med.

 

Med ”Kinds of Kindness” tar Lanthimos steget från volanger och storslagna miljöer och grottar istället in sig i skruvade fantasier på temat (o)vänlighet. Hans nya antologi består av tre separata historier i vilka suveräna skådespelare som Jesse Plemons, Emma Stone, Willem Dafoe, Mamoudou Athie, Margaret Qualley, Hong Chau och Joe Alwyn spelar flera olika karaktärer. Resultatet är ett stundvis chockerande, ofta förbryllande, men också djupt stötande drama som synar människans irrationella beteende i relation till andra.

 

I första kapitlet spelar Jesse Plemons en undergiven kontorsarbetare, som låter sin chef (Dafoe) diktera allt. Från vad han har på sig, hur mycket han får väga, till när han ska ha sex med kvinnan han är gift sig med. Han gör slutligen uppror mot den kladdande  tyrannen, vilket får oanade konsekvenser.

 

I det andra spelar Plemons en polis som sörjer sin försvunna fru (Stone). När hon en dag hittas och återvänder hem får han misstankar om att något inte står rätt till. Han blir så småningom övertygad om att frun faktiskt kan ha ersatts av en dubbelgångare.

 

I det tredje kapitlet är Plemons och Stone två sektmedlemmar som på order av sina kinkiga ledare (Defoe och Chou) söker efter en ung kvinna som tros ha makten att uppväcka de döda.

 

Detta är tre i sig väldigt stilfulla stycken film som löst har sammankopplats till en absurd, men engagerande helhet. Lanthimos bjuder upp till en disharmonisk tango som jag lika motvilligt som hänfört börjar gunga i otakt med. Detta är ett spännande, mardrömslikt äventyr som hellre verkar vilka uppröra än traditionellt roa. Det är väldigt bra och underhållande, även om det i slutändan inte helt når till sin fulla potential.

 

Jag tycker om det fina fotot av Robbie Ryan, med de skarpa färgerna och vackra kompositionerna i de vidare bilderna. Jag gillar också att färger och ton är återkommande i de olika berättelserna som en slags röd gäckande tråd.

 

”Kinds of Kindness” är väldigt lång och klockar på två timmar och fyrtiofem minuter. Den hade dock känts längre om den inte var uppdelad i tre kortare kapitel. Några scener är väl utdragna och rätt jobbiga att se då de innehåller en hel del ångest, men också plötsliga och väldigt brutala bilder på självstympning och annan slags intimvåld. Kameran är ofta påträngande nära och nakna kvinnobröst kikar fram både här och där. Jag är tveksam till om det är helt motiverat alla gånger, vilket stör en aning.

 

Jag tror filmen kommer vara en vattendelare och många lär ställa sig frågan om vad detta egentligen handlar om? Helt ärligt så vet jag inte. Inte riktigt och inte än. Jag har mina aningar och idéer, men känner samtidigt att ju närmare ett svar på frågan jag kommer, desto fler nya väcks på vägen. Och den stora frågan är väl egentligen om jag ens vill ha något gjutet svar? Förtjusningen i detta finns snarare i själva funderingen, och jag går personligen väldigt mycket igång på sånt.

 

”Kinds of Kindness” är som sagt inte av samma mästerliga kaliber som ”Poor Things” och ”The Favourite”. Men det känns som att det aldrig var regissörens syfte heller. Det här är istället en utforskande utsvävning på moraliska motorvägar och en intrikat stilstudie av mänskliga relationer.

 

Filmen kommer uppskattas av vissa och hatas av andra. Jag ställer mig trots vissa invändningar i den uppskattande skaran. Och jag måste säga att jag redan nu ser fram emot att få se den igen för att kunna skala av ytterligare ett par lager, och antagligen därunder bara mötas av ännu fler.