Saltburn 2023

Emerald Fennel överraskade oss alla med sin fenomenala filmdebut ”Promising Young Woman” (2020). En film vars manus hon dessutom vann en Oscar för. Hon följer upp succén med den äran, och även om ”Saltburn” inte riktigt når samma nivå av finess, så är filmen klart sevärd och framförallt sagolikt snygg.

 

Det som börjar som en harmlös collegehistoria om udda vänskap, utvecklas en bit in i filmen till en absurd och skrämmande satir om överklass och avund. En skruvad vändning som förvisso inte är en skräll (eller spoiler), då den planterats direkt i början. 

 

Oliver eller Ollie (Barry Keoghan) är en ung smart kille som tack vare ett stipendium får gå på Oxfords universitet. Där paras han ihop med den mycket mer välbärgade populationens avkomma. Han blir en dag bekant och senare vän, med den eftertraktade rikemanssonen Felix (Jacob Elordi). En världsvan yngling som Ollie har kastat beundrande blickar på en tid. När sommaren kommer och han inte har någonstans att ta vägen, bjuder Felix med sin förfördelade vän att tillbringa lovet hos honom på Saltburn.

 

”Saltburn” är en mörk komedi som handlar om brutal och benmärgsdjup besatthet. Men detta är också ett modernt drama om klasskillnader och en liten klicks groteska frosseri av överflöd. Ollie får under sin sommar möta den minst sagt exentriska överklassen och även om han är en fena på att smälta in, blir det en del krockar.

 

Dessa är ofta rätt roliga, och det är just genom humorn som Fennels fantastiska manus lockar in oss i intrigerna. Men också att i förlängningen relatera till vår protagonist. Det är Ollies underdog-status som vi vanliga människor identifierar oss med, utan att riktigt märka vart vi är på väg, förrän vi redan är där. 

 

Bildspråket är slående vackert, och visuellt är detta en njutning. Fotot av svenska Linus Sandgren är praktfullt detaljerat, och tonen överlag mättad, med ett gammeldags skimmer. Stilen ändras en bit in i filmen när också historien tar en tvär tur. Plötsligt har vi klivit in i en mystisk mardröm, skildrad i dovare ljus, men med inslag av kontrasterande färgstänk. Dessa ger liv och puls till det ominösa i historien, som förstärks av dubbelexponeringar och ödesdigra reflektioner i polerade ytor och glasrutor. Inte sällan är kamerans lins riktad in i speglar, vilket också frambär, inte helt osökt, antydningar av dubbelspel. 

 

Fennel har som sagt skrivit manuset, som är fullt av smarta och komiska repliker. Hon visar stor omsorg över sina karaktärer, vilket märks även i regin. Alla har verkligen en självklar plats i historien och samtliga känns trovärdiga på sina respektive håll.

 

Framförallt Keoghan (”The Killing of a Sacred Deer”, ”The Banshees of Inisherin”) i huvudrollen är en sensation! Hans Ollie är en blyg och behjärtansvärd ung man, som samtidigt pyr av oberäknelig ondska, likt en förorättad gammal fimp. Om blickar kunde döda, så skulle det vara hans.

 

Även Elordi (”Euphoria”, ”Priscilla”) som Felix är imponerande. Elordi är väldigt bra på att spela perfektion och vara målet för någon annans fantasi, en förmåga som kommer väl till pass här. Också Richard E. Grant som Felix pappa, Rosamund Pike som hans uttryckslösa mamma och Carey Mulligan som hennes färggranna, men deprimerade väninna, gör starka insatser i mindre roller. 

 

Det finns några saker som gör att betyget inte når hela vägen. Dels är det just för att historien är ganska förutsägbar, och egentligen inte alls överraskar. Även det fenomenala fotot landar emellanåt i väl förväntade grepp, som dock oavbrutet är förtjusande vackra. 

 

Dessa små invändningar till trots är ”Saltburn” en film, som väl förtjänar att upplevas. Så se den!