Slumpen avgör 2023

Skilj konsten från konstnären heter det ju och det är precis det man måste göra nära man intar Woody Allens senaste, med tanke på kontroverserna kring den beryktade filmskaparen. Med personliga skandaler åt sidan så är han trots allt en av våra mest sevärda regissörer. Eller åtminstone var.

 

Mannen som gett oss klassiker som ”Annie Hall”, ”Hannah och hennes systrar” och ”Kulregn över Broadway” har i modern tid tappat stinget en aning. Särskilt senaste årtiondet har bestått av som bäst hyfsade men lättglömda mellanfilmer och hans senaste ”Slumpen avgör” är ännu ett exempel på detta.

 

Handlingen följer Fanny (Lou de Laâge, ”Den galna kvinnans bal”) som är -relativt - lyckligt gift med den förmögne, något äldre Jean (Melvil Poupaud, ”En vacker dag…”). Men efter ett slumpmässigt möte (därav titeln) med gamla klasskamraten Alain (Niels Schneider, ”Hjärtslag”) inleds en otrohetsaffär som snart får ödesdigra konsekvenser.

 

Den här typen av mild thrillerkomedi är egentligen Allens kopp te. Han har tidigare bemästrat svart humor och mörka teman med allvarligare inslag i utmärkta filmer som ”Små och stora brott” och ”Manhattan Murder Mystery”. Där har han förutom rejäl draghjälp från sina pålitligt suveräna ensembler även fått anvisning för sin karaktäristiskt rappa och underhållande dialog.

 

Det är inte heller något större fel på manuset här. Det är en roande och spännande berättelse med välutvecklade karaktärer och några härligt oförutsägbara twistar. Där den stundtals är både osannolik och ologisk så distraheras man av såväl lättsam humor som obehagliga vändningar i storyn.

 

Dessutom får den kanske inte helt oväntat ett stort lyft av de starka skådespelarinsatserna. De Laâge är en stark huvudrollsinnehavare och sympatisk hjältinna med sina mänskliga fel och brister. Poupaud är en effektivt otäck skurk som man lär sig älska att hata ju mer intrigen tätnar. Schneider är minst lika charmig som i Xavier Dolans tidiga filmer. Men det är veteranen Valérie Lemercier som med en galant klackspark stjäl filmen i rollen som Fannys pratglada mamma.

 

Det är ett sevärt drama som puttrar på fint. Men det går inte att överse att berättelsen tyngs ned av en något svag och opersonlig regi. Allen levererar filmen i ett slags simpelt standardformat där man går från A till B. Han fäller krokben för sitt eget manus genom att (medvetet?) slarva bort möjligheter till spänning och intensitet.

 

Att dessutom lyckas göra en film om åtrå och lust i Paris utan något som helst sex appeal är det bara en amerikansk regissör som lyckas med. Allen är så upptagen med att rollfigurerna ska diskutera handlingen att något i närheten av sensuella känslor lyser med sin frånvaro.

 

Det får istället kompenseras av det läckra fotot av Oscarsbelönade fotografen Vittorio Storaro ("Apocalypse Now", ”Den siste kejsaren”). Det är via hans stabila lins som främst de intressanta klass- och kulturskillnaderna vädras, från de sterila överklassmiljöerna till poeten Alains ungkarlslya.

 

Det är även här som Allen lyckas bäst när han med precis lagom penseldrag målar upp den frigjorda, levnadsglada kostnärsjälens tillvaro i kontrast med den stela, fördomsfulla rikemansvardagen. Det är nästan imponerande hur en rik Hollywood-regissör har förmågan att skildra dess två kolliderande världar så trovärdigt. Det är bara synd att berättarstilen är så avskalad.

 

Det hela rundas av med ett lagom tänkvärt men desto mer abrupt avslut. Det är nästan som om Allen är rädd för att vara sentimental eller att tråka ut sin publik om den måste investera ytterligare i rollfigurerna. Känslan av någon som snabbläser sista sidan i en bok infinner sig, snarare än att man får någon tillfredställande slutkläm.

 

”Slumpen avgör” är snäppet bättre än Allens senaste filmer och ett hyfsat, sevärt litet bidrag till den franska thrillergenren. Men där berättelsen roar så förblir regin svag och opersonlig. Ännu ett tecken på att filmskaparen kanske sett sina bästa dagar och börjar bli lite... gammal?