The Night House 2021

I det kvävande tomrummet efter makens plötsliga självmord famlar läraren Beth (Rebecca Hall) efter fotfästet i tillvaron. Ensam i det ensliga Upstate New York-huset med sjötomt som maken Owen byggt åt dem klunkar hon konjak och stålsätter sig inför brevet som han lämnat efter sig. Bland hans papper hittar hon även märkliga ritningar över en spegelvänd version av deras eget hus och mystiska bilder i hans telefon vittnar om mörka hemligheter som den nyblivna änkan inte kan låta bli att nysta i. Med avtrycket av makens huvud kvar på kudden intill henne i sängen blir det inte lättare för henne att sova när tystnaden bryts av märkliga knackningar eller av att stereon slås på mitt i natten. Någon eller något tycks hålla henne sällskap i mörkret. 

 

Rysarregissören David Bruckner ("V/H/S", "The Ritual") styr med säker hand in publiken i den bästa sortens spökfilm, den där sorg och mardrömmar i dödens närhet spelar spratt med huvudpersonens sårbara sinne. Här märks även ett tydligt släktskap till millenieskiftets populära TV4-äktenskapsthrillers som "Dolt under ytan" (2000) och "Double Jeopardy" (1999). Rebecca Hall är dessutom en glimrande skräckaktris, i hennes blick blir även det övernaturliga trovärdigt – och på så vis obehagligt. Ömsom färgad av ilska, rädsla, ensamhet och sorg skänker hon både själ och klangbotten åt även manusets mer cringe-iga ögonblick och genretypiska hoppa-till-ögonblick. 

 

Och det är just i tomheten och tystnaden som den förhållandevis lågmälda sorgrysaren “Night House” är som allra mest drabbande. Klippningen gör desorienterade tidshopp som placerar oss i Beths sköra mentala tillstånd och med små medel och stram ljuddesign formar Bruckner en sällsynt krypande atmosfär som dröjer sig kvar även i dagsljus.

 

Men i takt med att mystiken tätnar blir intrigen och allt snårigare och trasslar snart in sig i sig själv. Som skärskådning av sorgens destabiliserande verkan på sinnet är filmen förträfflig, mycket tack vare sin stjärnaktris, men berättelsens skräcksegment nystar i allt för många trådar. Likt i Bruckners lovande men ojämna skogsskräckis “The Ritual” (2017) – där ett brittiskt pubgäng stöter på mörka krafter på fjällvandring i Sverige – är det just när skynket ska dras undan som den noggrant uppbyggda skräckmystiken drattar på ändan. Ibland finnas det goda skäl att lämna publiken famlandes i mörkret.