Dear White People 2014

Regissören och manusförfattaren Justin Simien blir, ungefär på dagsbasis, jämförd med Spike Lee. Det är han inte överförtjust i – Simien säger sig vara minst lika inspirerad av Woody Allen och Ingmar Bergman. För Simien som ung afroamerikansk och samhällskritiskt orienterad filmskapare är den standardiserade Spike Lee-liknelsen tröttsam eftersom den illustrerar hur få referenser medierna har att ta till när det gäller icke-vita regissörer. Och ingen vill bli reducerad till en kategori. 

Att tvingas förhålla sig till den identitet som pådyvlas en av samhället är också vad ”Dear White People” handlar om. Simien följer fyra afroamerikanska universitetsstudenter under en termin som kulminerar med att ett av de vita studenthusen anordnar en maskeradfest på temat ”Release your inner negro”. Folk smetar skokräm i ansiktet och dansar parodisk hiphop-dans med överdimensionerade halskedjor och plastpistoler. Det här har hänt på riktigt, senast 2012 i Florida. Då bröt inget upplopp ut – även om en minst sagt hätsk diskussion flammade upp när bilder från spektaklet senare läckte i pressen – men i ”Dear White People” reagerar en majoritet av de afroamerikanska studenterna precis så som man gärna tänker sig att varje förnuftig och känslostyrd människa hade gjort, genom att storma festen och gå loss. 

Men blackfacepartyt uppstår inte i ett vakuum utan manifesterar den rasism och de motsättningar som ständigt lurar under ytan på detta prestigefulla Ivy League-college, som antagligen är representativt för vilket medelstort amerikanskt universitet som helst. 

Sam White har växt upp med en svart mamma och en vit pappa och är därför svårt präglad av erfarenheten att inte riktigt passa in någonstans. Med ett knivskarpt intellekt och milt sagt eldfängt humör gör hon varje dag storartad satir av det amerikanska vita privilegiet i radioprogrammet ”Dear White People”. När hon blir bannad av rektorn för att vara en uppviglare käftar hon emot.

”Vet du vad jag tror? Att du önskar att du levde på den tiden när svarta hängde från träd. Då skulle du ha något verkligt att bråka om.” Med de orden sammanfattar rektorn den bland många vita förhärskande uppfattningen att rasismen i USA är ett begravet kapitel som det är helt meningslöst att fortsätta älta. 

Den aspirerande journalisten Lionel upplever att hans homosexualitet isolerar honom från gemenskapen i studenthusen, akademikersonen Troy ska bli nästa Obama men gör enligt sina afroamerikanska studiekamrater våld på sid identitet när han umgås med vita överklasslynglar på deras villkor. ”Coco” stoppar in blåa kontaktlinser och försöker låtsas som att hon varken är svart eller vit. Simien reducerar inte en enda gång dessa karaktärer till stereotyper utan låter dem kämpa med inre konflikter och egna fördomar i humoristiska och blixtrande skarpa replikskiften som fångar upp populärkulturella referenser och samhälleliga normer och attityder med sällan skådad precision.   

När en film har ett så angeläget ärende som ”Dear White People” finns risken att man som kritiker låter budskap och ansats bestämma betyget trots att hantverket inte håller måttet. Man darrar på handen och recenserar det intellektuella innehållet, förbiser helhetsupplevelsen.

Sådana överväganden behöver man inte göra med ”Dear White People”. Den är inte bara ovanligt intelligent utan snygg, enormt välspelad och underhållande rakt igenom. Justin Simien har i sin regidebut lyckats förena alla element som utmärker riktigt vass samhällssatir, och han har ringat in fler väsentligheter än vad många regissörer gör under en hel karriär. 

Ja, Spike undantaget då. Men om Simien fortsätter på den inslagna vägen så kommer det snart att vara meningslöst att klistra jämförelser på honom.