Med feministiska tester och maktperspektiv har kvinnor och etniskt marginaliserade folkgrupper länge debatterats i filmdiskussioner. Men HBTQ-personer har ofta lämnats utanför den populärkulturella filmdebatten. Det har åtgärdats med råge via det kvalitetsgranskande Russotestet.
Hur människor presenteras i media är viktigt. Populärkultur hjälper oss att definiera oss själva och är en stark kraft i samhället beroende på vilka som representeras och hur de beskrivs. Som en motsvarighet till det feministiska Bechdeltestet – som handlar om hur kvinnor representeras i film – skapade organisationen Gay and Lesbian Alliance Against Defamation (GLAAD) 2013 det så kallade ”Russo-testet”. Testet är uppkallat efter gayaktivisten och filmhistorikern Vito Russo och är en av grundstenarna i deras årliga register över hur väl filmstudios representerar HBTQ-personer.
Russotestet
På samma sätt som Bechdeltestet är Russotestet uppbyggt efter oerhört enkla premisser. För att en film ska klara Russotestet måste filmen innehålla:
1) en HBTQ-person
2) som inte uteslutande är med på grund av sina sexuella preferenser
3) och som har en så betydande roll att personen inte kan tas bort utan att påverka handlingen.
– Vi skapade Russotestet som ett sätt att sätta en minimistandard som vi kan använda för att analysera hur HBTQ-representationer införlivas i en film och för att mäta filmer över tid för att se hur representationerna utvecklas, förklarar Megan Townsend på GLAAD.
Vito Russo, gayaktivisten vars namn lånats till Russotestet.
Russotestet ska alltså inte ses som ett sätt att bara checka av att filmer innehåller goda representationer. Det är ett instrument för att inleda ett samtal om hur HBTQ-personer presenteras i filmer. Att till exempel en homosexuell karaktär är med i en film uppfyller inga mål med Russotestet. I till exempel ”Riddick” (David Twohy 2013) får den lesbiska karaktären Dahl betydande skärmtid men faller trots sin läggning till slut ändå för det manliga muskelberget. Bara du får smaka på en riktig karl liksom… I sådana fall av fördomsfull porträttering, påpekar GLAAD, är det ändå bättre att det inte finns med någon lesbisk karaktär överhuvudtaget.
Nödvändigt test?
Som med alla andra tester, granskningar och filmdiskussioner ifrågasätts också giltigheten i Russotestet. Megan Townsend påpekar att testet i högsta grad är befogat vilket inte minst märks på att lärare i filmvetenskap allt oftare hör av sig för att de vill undervisa om Russoperspektivet. Men Townsend poängtear att testet framförallt har en politisk betydelse.
– Filmen som konst och underhållning spelar väldigt stor roll, både i USA och utomlands. Vad filmstudior väljer att skildra har därför stor betydelse. Studier har upprepade gånger visat att media med HBTQ-skildringar kan bidra till att främja förståelse och acceptans. Russotestet kan vara en hjälp till filmskapare att skapa mer flerdimensionella karaktärer, samtidigt som det ger antydningar för representationer i en större skala.
HBTQ-säkrad svensk film. “Dyke Hard” av Bitte Andersson.
Med tanke på att endast 11 filmer från 2014 års drygt 110 storfilmer klarade Russotestet har det definitivt sin plats i den allmänna populärkulturdebatten. Än mer så när det faktiskt är hela 0, alltså noll, filmer som klarar av att porträttera transsexualitet på ett inkluderande sätt. Så vi säger välkommen till ännu ett sätt att upptäcka film på. I förhållande till Bechdeltestet har Megan Townsend ett visionärt svar som får utmåla framtiden:
– Vi vill se berättelser som mer speglar den riktiga världen – alltså fler kvinnliga karaktärer, fler HBTQ-karaktärer, fler färgade, ett bredare socioekonomiskt spektrum och ännu mer.
10 filmer som klarar Russotestet:
"Dyke Hard" (Bitte Andersson, 2014)
"The Avengers" (Joss Whedon, 2012)
"Dallas Buyers Club" (Jean-Marc Vallée, 2013)
"The Mortal Instruments: Stad av skuggor" (Harald Zwart, 2013)
"Cloud Atlas" (Tom Tykwer, Lana & Andy Wachowski, 2012)
"Dear White People" (Justin Simien, 2014)
"Pitch Perfect" (Jason Moore, 2012)
"The Five-Year Engagement" (Nicholas Stoller, 2012)
"The Imitation Game" (Morten Tyldum, 2014)
"Tammy" (Ben Falcone, 2014)
Jonas Danielsson
