Så går det till i krig 1927

Stumfilm är - rent generellt - inte direkt min "cup of tea" om jag ska vara helt ärlig. Det är inte det att jag känner att dialogen måste finnas där, utan problemen ligger i det ofta låga tempot. Ett exempel är Fritz Langs "Metropolis", som trots att det är en bra film inte kan nå några högre betyg på grund av dess svaga framåtrörelse. Filmer som "Intolerance" och "Dr. Mabuse" lider av samma problem.

Detta gäller dock inte alla stumfilmer som tur är, utan om man gräver lite kan man nå fram till rena guldet. Bland de stumfilmer jag har sett är det tveklöst hos briljanta Buster Keaton som jag har hittat de allra vassaste. Keaton skrev, regisserade och skådespelade på samma gång i de flesta av hans filmer, något som aldrig slutar att imponera på mig. Han var en sann filmskapare som byggde sin egen värld från grunden och upp.

I "Så går det till i krig" spelar han tågingenjören och sydstataren Johnny Gray, som på grund av sitt viktiga jobb inte får gå med i armén när det amerikanska inbördeskriget bryter ut. Han blir dock inblandad i kriget på helt annat vis när hans älskade lokomotiv "The General" stjäls av nordstatare. På tåget finns också hans fästmö Annabelle som blir fånge, och Gray inleder en vild jakt som ska komma att bli hans livs äventyr. Det blir slapstick, action och glädje för hela slanten.

Precis som man kan tänka sig så blir det här lite av en stumfilmsvariant av "Indiana Jones", det är helt klart ett äventyr i den klassen. Gray är också lite av en Indy-karaktär, en ganska ordinär person som trots klumpighet har enormt mod och driv som för honom framåt. Keaton är dock raka motsatsen till Ford som skådespelare, då han istället för karisma spelar med sitt berömda "stone face" som man direkt faller för. Hans tragikomiska minspel och stora mörka ögon gör hans agerande till en fröjd att beskåda. Det ligger också mycket i hans kroppsspråk, den enorma energi som bara exploderar fram när han springer exempelvis, här kan han lätt utmana Tom Cruise.

Det är också helt mindblowing att fundera över det faktum att Keaton ständigt - varje sekund - befann sig i absolut livsfara. Han har inga säkerhetsnät, inga linor, ingenting, trots att han kutar omkring på ett tåg som rusar fram i hög hastighet. Han balanserar på klippkanten som sluttar mot dödens abyss när han ramlar, hoppar och slår kullerbyttor till höger och vänster. Han är inte bara "i" tåget heller, utan ibland sitter han utanpå lokets framdel och är en halvmeter ifrån en säker död mellan tåget och spåret. Det slutar inte där, ibland slänger han med enorma stockar som är någon decimeter från att klippa honom i huvudet. Man tror inte att det är sant, men det är det.

En av Buster Keatons bästa egenskaper var också att han visste hur man fick till det där extra trycket i tempot som behövs i den här typen av film. I "Så går det till i krig" och även exempelvis "Fart, flickor och kärlek" är tempot högt hela vägen igenom, framåtrörelsen är stark. De har också riktigt korta speltider (75 respektive 44 minuter), vilket - kombinerat med det tighta tempot - gör filmerna extremt enkla och lättillgängliga. Tekniskt sett finns det inte heller något att klaga på, det svartvita fotot är gudomligt och scenografin är så detaljerad som den kan vara.

"Så går det till i krig" är en film som jag tror att alla kan gilla, även om man inte är särskilt förtjust i stumfilms-formatet. Om man aldrig har sett en stumfilm över huvud taget har jag svårt att föreställa mig en bättre dörr in till den här spännande och för många outforskade världen. Det här är tveklöst den bästa stumfilmen jag har sett i hela mitt liv. Det här är spännande, rolig och mästerlig underhållning av absolut världsklass. Hatten av för dig, herr Keaton.