Leatherface 2017

Alla - inklusive de hemskaste av människor - har en bakgrund. Skräckfilmer älskar att berätta dessa bakgrundshistorier i filmer vi kallar ”prequels”. Ibland finns en mening med dessa uppföljare, en tänkvärd historia som förklarar och utvecklar varför vårt monster börjat döda. Oftast dock, är det en ursäkt för att mjölka ett populärt varumärke. Den senaste filmen att råka ut för detta är ”Motorsågsmassakern”.

Tobe Hoopers (här exekutiv producent) klassiker från 1974 bröt ny mark inom skräckgenren. En obehaglig, klaustrofobisk rysare som kombinerade psykologisk skräck med svart humor. Inte oväntat kom en rad tämligen lättglömda uppföljare och remakes. I tradition med dessa uppföljare kommer en som ska berätta förhistorien till seriens kultförklarade antagonist, Leatherface. För de icke insatta: killen med lädermask och motorsåg.

Den här utspelas på 1950-talet när Leatherface är tonåring och inspärrad på mentalsjukhus tillsammans med ett gäng andra knäppgökar. När familjen Sawyers matriark (Lili Taylor) försöker befria sin älskade son så rymmer han och tre kamrater med en sjuksköterska som gisslan. Nu är de på flykt med en hämndlysten sheriff (Stephen Dorff) i täten. Frågan är vem av de unga, mentalt instabila herrarna som så småningom tar på sig lädermasken?

Tyvärr är svaret på nämnd gåta ganska uppenbart för alla som sett… ja, en film förut. Det är en lagom uppfinningsrik idé att skapa ett slags Agatha Christie-liknande mysterium kring vem som i själva verket är den unga Leatherface men man utnyttjar det inte till fullo. En anledning till att det inte riktigt funkar är att manuset och speciellt karaktärerna är så platta. Det finns inte en enda man bryr sig om förutom Leatherface.

Och titelkaraktären är filmens styrka. Tyvärr lär vi inte känna honom på riktigt förrän sista halvtimmen och då känns transformeringen till det fruktade monster vi lärt känna och älskar väldigt hastig. Detta trots att skådespelaren som gestaltar honom är duktig, och den som alltid prickfria Taylor är är bättre än vad filmen förtjänar som en läskig morsa med udda men bestämda åsikter om hur man uppfostrar sina barn.

Övriga rollfigurer är tämligen svaga, inklusive Dorffs endimensionella hämnare och brittiska nykomlingen Vanessa Grasses veka hjältinna. Samma gäller skräckscenerna. Där originalet var både banbrytande och nyskapande så ”lånar” den här rakt av allt från ”Hannibal” till ”American History X”. Mycket känns som en nedtonad Rob Zombie-film, inte minst ”The Devil’s Rejects” men man lyckas endast skrapa på retro-ytan.

”Leatherface” är långt ifrån den sämsta uppföljaren inom genren. Den är välgjord, stundtals både blodig och intensiv, och med en köttig final som lär tillfredsställa fansen. Men ska man berätta förhistorien till en ikonisk filmklassiker - och inte minst skräckkaraktär - så bör man nog fila lite extra på manuset och inte glömma bort Tobe Hoopers briljant svarta humor. Vila i frid Tobe, än så länge är du motorsågens mästare.