The Dark Crystal: Age of Resistance 2019-
Synopsis
"The Dark Crystal: Age of Resistance" återvänder till Thra, där tre Gelflings upptäcker en fruktansvärd hemlighet bakom Skeksis krafter. De ger sig nu ut för att göra motstånd för att rädda sin värld. Serie som är en prequel till 80-talsfilmen.
Info
Originaltitel
The Dark Crystal: Age of Resistance
Seriepremiär
30 augusti 2019
Digitalpremiär
30 augusti 2019
Antal säsonger
0
Antal avsnitt
0
Språk
Engelska
Land
USA
Ett makalöst dockäventyr
Efter 37 års väntan får vi återvända till världen Thra och den mörka kristallen, en väntan som verkligen inte varit förgäves.
Varje gång det är dags att återuppliva en gammal och älskad klassiker för den moderna publiken lyfter jag tveksamt på ena ögonbrynet. Ofta märker man att det mest är en vilja att tjäna pengar på suktande fans som ligger bakom, vilket för det mesta syns på slutresultatet.
När det pratades om att det skulle komma en prequel till filmen "The Dark Crystal" från 1982 blev jag dock förväntansfull, då det är en värld som jag och många andra hoppats på att få återvända till. Att den skulle skapas av The Jim Henson Company och att den precis som i originalet främst baseras på dockor och praktiska effekter, gjorde mig än mer peppad.
Efter tio timmars äventyr i Thra är jag inte besviken. "The Dark Crystal: Age of Resistance" är en kärleksfull hyllning till originalet, som nästintill överträffar förlagan många gånger.
I hundratals år har de reptilliknande varelserna skeksiserna vakat över planetens livskristall och gett de fromma gelflingarna och de övriga invånarna en trygg tillvaro. I själva verket visar det sig att de använt kristallen för egen vinning, genom att suga ut planetens livsenergi för att få evigt liv. När serien inleds börjar tecken på att planeten tagit stryk synas runt om i världen. Ett gäng gelflingar får under olika omständigheter nys om att skräcködlorna inte bara är ohyggliga till utseendet, utan även i själen, och gör allt för att stoppa deras tyranni.
Vi får bland annat träffa soldaten Rian (spelad av Taron Egerton) som lämnar skeksisernas slott efter att ha fått reda på sanningen, den snälla Deet (Nathalie Emmanuel) och hennes charmige följeslagare Hup som försöker stoppa "förmörkelsen" som hotar att lägga sig över planeten och prinsessan Brea (Anya Taylor-Joy) som vill bevisa att hennes familj styr landet på hemska grunder. Det är ett väl balanserat karaktärsgalleri, som jag lärde mig att bry mig mycket om under resans gång.
Berättelsen följer egentligen en ganska välbekant mall i fantasygenren där de goda möter de onda, men de välskrivna karaktärerna med sina unika motivationer och det spännande händelseförloppet gör att jag knappt lägger märke till klyschorna. Istället följer jag handlöst med på det gripande och visuellt tilltalande äventyret. Det finns hela tiden någon intressant intrig eller gastkramande scen att bli hänryckt av.
Det är en verkligen varm och fin berättelse vi får ta del av, men inte helt utan sitt mörker. Om du sett filmen vet du att det inte är ett lyckligt slut som väntar, vilket gör seriens berättelse än mer hjärtskärande. Det är mycket ond bråd död, kallblodiga handlingar och andra groteskheter som visas på skärmen, så de allra mörkräddaste barnen bör nog undvika det här. För den vuxna publiken är det dock en fin kontrast mellan ljuset och mörkret.
Skeksiserna är fantastiska skurkar, både personlighetsmässigt och till utseendet. Redan i filmen blev de favoriter, men varje gång de nästan komiskt ondskefulla och groteskt designade vidundren är med i bild njuter jag och vill inte att scenen ska sluta. Det är ett dessutom riktigt härligt färgsprakande karaktärsgalleri vi får stifta bekantskap med, som till exempel den listige hovmarskalken (Simon Pegg), den parodiske forskaren (Mark Hamill) och den komiskt ondskefulle kejsaren (Jason Isaacs), som alla är mer egoistiska och elakare än varandra. Röstskådespelarna gör även de en bra insats för att komplettera deras otäcka utseende.
De är även ett bra exempel på hur mycket tid och arbete som har lagts på kostymerna, dockorna och kulisserna. Varje bildruta är fylld till bredden med makalösa hantverk att vila ögonen på och det är sällan någon tvekan om att det är Jim Henson Company som ligger bakom. "The Dark Crystal: Age of Resistance" visar verkligen på att de fortfarande är mästarna bland dockfilm och att filmvärlden behöver mer sånt. Dock händer det att det dyker upp en del datoranimerade effekter, vilket sällan gifter sig särskilt väl med de praktiska. En annan sak är att det sällan blir några helkroppsbilder på gelflingarna, då de är dockor, vilket kan bli ganska tydligt ibland med många bilder på deras ansikten och överkroppar.
Under de tio entimmeslånga avsnitten är jag sällan rastlös, men det händer att serien känns en aning utdragen ibland för att fylla ut tv-formatet. Trots att jag älskar skeksiserna och deras syndiga påfund, blir det lite väl många scener där de käbblar i tronrummet eller laboratoriet. Annars är det här en värdig och fantastisk återkomst för "The Dark Crystal", som nästan gör att filmen blir lite tam i jämförelse med serien, med tanke på hur mycket häftiga scener och välskrivna intriger vi får ta del av här. Är du det minsta intresserad av fantasygenren, praktiska effekter och dockfilm, finns det ingen anledning att inte se det här.
| 29 augusti 2019 10:00 |
Skriv din recension
Användarrecensioner (1)
Jag hade stora förväntningar på The Dark Crystal: AOR och ett avsnitt in i serien konstaterar jag att de överträffades.
Detta är inget annat än ett mästerverk som kommer leva många år framöver. En perfekt blandning av fantasy, action, mörker och spänning, tillika förtrollande ögongodis.
Tio stycken entimmeslånga avsnitt passerar i rasande fart utan att tappa fokus eller tempo och jag sitter väldigt väldigt ofta och tänker, hur lyckades dom?
Allting funkar, storyn, miljöerna, musiken och kopplingen till originalet. Det är väldigt uppenbart att det ligger hårt arbete bakom varenda scen, men också ett stort hjärta. Dockorna ser ut som dockor men det bidrar faktiskt till att skapa verklighetsflykt som skiljer sig från allt annat vi har sett de senaste trettio åren.
Det är så vackert att jag nästan blir tårögd när jag återser mina favoritkaraktärer lika levande och praktfulla som jag minns dem. Jag kan äntligen pusta ut och tacka NETFLIX för det absolut bästa prequel satsningen någonsin.
Finns det hjärta så finns det hopp.
Andra kritiker
Det finns inga andra kritiker ännu