Knackningar 2021

“Knackningar” inleds med vackert filmfoto på en strand. Mollys får en kram innan flickvännen försvinner iväg mot havet. I nästa sekvens möter vi Molly på en psykatriklinik, och får veta att hon vistats där ett helt år. Ingen anledning ges men vi nog kan dra egna slutsatser från inledningen. Filmfotot som följer de ljuva strandbilderna är mörkare och dovare, och förbli så filmen igenom från det att Molly skrivs ut och börjar sitt nya liv i i ett trist lägenhetskomplex.

Snart hörs de knackande ljud titeln utlovar, och de kommer från våningen ovanför. Men Mollys undersökningar leder ingen vart. Ingen vet något, ingen har hört något, och hennes ostabila psykiska tillstånd tillsammans med alkohol gör så klart att man undrar om ljuden är verkliga eller inbillade? Vet hon det ens själv?

Berättargreppet att låta en psykiskt skör protagonist uppleva något ingen annan ser eller tror på är beprövat inom thriller- och skräckfilmsgenren, och överlag presenteras inte många överraskningar under filmens 78 minuter. Det lugna tempot och händelsefattiga manuset gör dessutom att filmen trots de få minutrarna känns lång. Det kan bero på att den är baserad på en kort romanberättelse av Johan Theorin.

Cecilia Milocco är dock perfekt i rollen som Molly. Osäker, lågmäld, en person som inte tar plats, och helst vill gömma sig hemma i lägenheten. Men hon tvingar sig att göra det rätta för att hjälpa en medmänniska i fara, och står på sig trots att polisen inte tror på henne, trots att grannarna tittar snett på henne, trots att hyresvärden har ögonen på henne. 

Som i alla skräck- eller thrillerfilmer gör hon genomgående dåliga val - varför inte spela in knackningarna när hon sitter med mobiltelefonen i handen och ska dechiffrera morsesignalerna? Eller gråten hon hör från lufttrumman? Varför inte ta med det blodiga lakanet till polisen som hon hittat, istället för att bara gå dit och säga att hon hittat ett blodigt lakan? Om nu inte allt är inbillning...

Det är aldrig helt klart vad som är verklighet och vad som är fantasi, och det tycks också vara en del av poängen. Är det verkligen rätt av samhälle och polis att ignorera vittnesmål när de kommer från källor som inte är helt trovärdiga? Molly möts av misstro och fördomar från sina grannar, och hon har inte kapacitet att plädera för sin sak på ett konstruktivt sätt.

Molly tillhör samhällets marginal. Hennes berättelse förtjänar att höras. Här faller den dock lite emellan psykologiskt drama och skräckthriller och resultatet blir en halvljummen tittarupplevelse i ett snyggt filmat paket, med en riktigt fin huvudrollsprestation av Milocco.