Lights Out 2016

Det är svårt, om än inte omöjligt, att göra skräckfilm som känns fräsch. Det mesta har gjorts, och även det som gjorts har omarbetats och återgjorts till leda. ”Lights Out”, baserad på kortfilmen av samma regissör, bygger på den klassiska rädslan av vad som lurar i mörkret när ljuset släcks. Även om vi sett det förut (inte minst i den bedrövliga ”Darkness Falls”) så lyckas långfilmsdebuterande David F. Sandberg vinna publiken genom att berätta historien på rätt sätt.

Upplägget är enkelt: en otäck, hotfull figur dyker upp lite varsom i skuggorna och verkar dessutom kunna få lampor och andra ljuskällor att slockna så att illdåd kan utföras. Unga Rebecca (Teresa Palmer), med ett bokstavligen ärrat förflutet inser att både hon, lillebrodern (Gabriel Bateman) och deras knäppa, medicinerade mamma (Maria Bello) är i fara.

Sakta vävs vi in i en tämligen traditionell rysare tillika familjedrama som ekar både den relativt färska ”Mama” samt ”The Ring” och alla de asiatiska skräckfilmer med långhåriga spökkvinnor. Oförutsägbart är det knappast men där filmen inte helt undviker klyschorna så levereras den likt en hederlig, gammal spökhistoria över lägerelden.

Gott om atmosfär och stämning varvas med effektiva skrämseleffekter som kanske inte må lämna spår i form av mardrömmar men definitivt ger naglarna en rejält omgång under resan. Den kusliga antagonisten blir aningen anonym, med sin välbekanta bakgrund komplett med mentalsjukhus och mystiska hudsjukdomar, men så fort lamporna börjar fladdra och den läbbiga silhuetten anas i skuggorna så kommer man på sig själv med att skruva sig av obehag i biostolen.

En annan tillgång är de sympatiska karaktärerna och de begåvade skådespelarna. Palmer ser fortfarande mer ut som en hejarklacksledare än den svartrockare hon här ska föreställa, men det gör inget när hon ger oss en skräckfilmshjältinna med både hjärta och skinn på näsan. Bello är som gjord för rollen som pillerknaprande psykomorsa medan Bateman (”Annabelle”) och Alexander DiPersia lyckas med konststycket att inte vara irriterande stereotyper som utsatt barn respektive hjältinnans lite för perfekta pojkvän.

I slutändan avslutas filmen med lite av ett antiklimax snarare än det BANG man ofta förväntar sig av den här typen av filmen. Å andra sidan är det skönt att slippa det tröttsamma, blinkande upplägget för en uppföljare (även om just en sådan är på väg). "Lights Out” är möjligen ingen blivande klassiker i genren men samtidigt inget som den utger sig för att vara. Som en spökhistoria med syftet att ge lite skrämselhicka kammar den hem många poäng, och dessutom en ovanligt välspelad och snygg sådan.