Ride Along 2 2016

Filmen gick upp i toppen på biolistan i USA ganska snabbt och petade ner bland andra ”Star Wars: The Force Awakens”. Det är fakta som skrämmer mig oerhört, för den här typen av menlöst latmansdravel ska ta mig fan inte locka sådan storpublik. 

I ”Ride Along 2” har Ben blivit polisaspirant. Han får följa med sin blivande svåger kriminalare James på små uppdrag, men lyckas allt som oftast klanta till det. Bens fästmö Angela ber sin bror ta med fästmannen till Miami på en polisiär angelägenhet för att få honom ur vägen när det stundande bröllopet ska planeras. James gör tveksamt det och snart är de två kamraterna eller nåja, sida vid sida igen, den här gången i en strid mot Miamis knarkkartell.

Äventyret har alltså flyttats från Atlanta till Miami, men i övrigt är det faktiskt inte mycket som är nytt. Öppningsscenen är likadan som sist och det finns biljakter, klubbskjutningar och diverse annat som är i princip som taget ur originalet. Frågan uppstår givetvis varför man ens bemödar sig att göra en uppföljare som egentligen på de flesta sätt skulle kunna ses som en remake. Givetvis vet jag vad svaret är och det stavas l ä t t a p e n g a r. Vilket är trist då det antagligen betyder att det kommer komma flera... 

Jag gillar förvisso Ice Cubes James lite mer i denna och det är ju roligt, medan Kevin Harts Ben är fortsatt samma enerverande gaphals mest hela tiden. Det är så mycket krystade skämt och ramla och slå sig-diton att jag blir trött i min kropp. Att sedan Ken Jeong är med som deras tredje ”kompanjon” piggar inte upp mig alls då jag avskyr det mesta han har hittills gjort sig skyldig till i form av rollprestationer. Här är han kanske inte lika jobbig som i ”Baksmällan”-filmerna men ärligt talat så tillför han inte något direkt heller. Den enda skådespelaren som övertygar är Olivia Munn som Maya, detektiv på Miamis mordrotel. Hon är tuff och stark, men karaktären är intetsägande och mer bara med som ett alibi för att man ska kunna visa upp och zooma in ännu fler stora tuttar och tighta rumphalvor i bikini. Något som det verkar finnas ganska gott om i just Miami.

Musiken, som får ta en del plats, diggar jag däremot. Rapen är svängig och om man bortser från de störiga karaktärerna och den åter igen simpla gangsterintrigen så känns det stundvis som att man kollar på en småsnygg musikvideo. Men sen börjar någon tala igen och allt faller.

”Ride Along” snodde 99 minuter av mitt liv, ”Ride Along 2” roffade åt sig ytterligare 101. Jag hoppas vid mitt liv att det inte kommer en trea och ännu fler, vilket skulle innebära att jag snart är död. Men vadå. Jag kan trösta mig med att det knappast kan bli så mycket sämre. Eller kan det?