Borg 2017

Året är 1980. Med fyra raka Wimbledonsegrar bakom sig står 24-årige Björn Borg (Sverrir Gudnason) på toppen av sin karriär. Tillsammans med tränaren Lennart ”Labbe” Bergelin (Stellan Skarsgård) har resan gått från det mytomspunna bollandet mot garageporten i Södertälje till den absoluta toppen. Just nu är han ostoppbar.

In kommer John McEnroe (Shia LeBeouf), pojkspolingen från New York med den stora käften. Han som inte drar sig för att skälla ut domaren efter noter. Han som festar, är hatad av alla och möts av burop när han äntrar centercourten. När Borg i filmens inledning möter sin rival på en löpsedel befinner vi oss i ”Rocky III”-land, men även om Janus Metz film lånar många av sportfilmens mest inarbetade stilgrepp och troper får vi snart en mer nyanserad bild av de båda rivalerna.

John McEnroe visar sig vara en ganska sympatisk kille, som egentligen förtjänar att vinna de där avgörande bollarna precis lika mycket som sin tillsynes känslokalla rival. Och när vi genom tillbakablickar får ta del av den unge Borgs vredesutbrott förstår vi att de har mer gemensamt än vad vi har föranletts att tro.

Nej, någon traditionell underdog-historia med en tydlig skurk får vi inte. Vad vi däremot får är ett psykologiskt drama där det verkliga hotet kommer inifrån. Björn Borg beskrivs i medierna som ett isberg (eller ett ”Ice Borg”, om man ska vara petig) – men på insidan är han en kokande vulkan. Det handlar om tvivel och det handlar om förväntningar. Om hur tomt och ensamt det är på toppen.

Den i filmen porträttlike Sverrir Gudnason är lysande i rollen som Borg, även om mycket av hans skådespel är begränsat till att blicka ut i tomma intet. Tanken är att vi ska undra vad som försiggår därinne, och även om scenerna blir lite väl många är det förbluffande effektivt. Shia LeBeoufs McEnroe lever å sin sida med känslorna utanpå kroppen vilket får honom att sticka ut. Han blir en frisk fläkt som livar upp scenerna han är med i utan att gå i fällan och spela över.

Vid sidan om alla scener som utspelar sig i hotellrum och i baksätet på limousiner spelas det en hel del tennis också. Tennismatcherna är snyggt filmade och följer den klassiska mallen med snabba montage i början av turnéringen och större detaljrikedom ju närmare slutet vi kommer. När det är dags för den stora finalen är varje boll så viktig att publikljudet dämpas och det mesta sker i ultrarapid. När stämningen är som tätast glömmer jag nästan bort att jag redan vet som kommer att vinna, och det är naturligtvis ett gott betyg.

I början av filmen kan vi läsa att den är ”inspirerad av verkliga händelser” och med tanke på hur slipat manuset känns har Ronnie Sandahl förmodligen tagit sig en och annan frihet för att få till en Hollywoodmässig dramaturgi. Samtidigt kan jag inte låta bli att känna att resultatet är lite väl förutsägbart. Filmen är precis vad man tror att den ska vara och den tar inga som helst risker. Den kommer inte att göra någon besviken, men för min del lyckas den inte heller gripa tag och beröra på djupet.

När eftertexterna rullar (kompletta med svartvita fotografier av verklighetens Borg och McEnroe, så klart) är jag istället glad över att ha fått lära känna vår allra största tennisstjärna lite bättre. Framförallt har jag fått större förståelse för att han, ett år efter Wimbledon 1980, skulle lägga sitt racket på hyllan för gott, bara 26 år gammal.