När Harry mötte Sally 1989

”Kan en man och kvinna bara vara vänner?”. Det är frågan som college-vännerna Harry och Sally diskuterar vid sitt första möte och som de fortsätter att diskutera under årens gång. Från Chicago till New York bilar de ihop år 1977 och längs vägen är de oense om allt, särskilt sådant som handlar om förhållandet mellan män och kvinnor. Deras olikheter (han är cynisk och rättfram, hon är pedant och kontrollerad) gör att de snabbt börjar störa sig på varandras existens. Några år senare möts de igen och deras relation utvecklar sig till en djup vänskap, men kan de verkligen bara vara vänner? 

Att Meg Ryan var en av de allra största i Hollywood är svårt att förstå såhär på andra sidan millennieskiftet men att se henne som Sally gör att jag erinrar mig att hon var riktigt bra i filmer som ”När Harry mötte Sally” och liknande ”Du har mail”, ”Sömnlös i Seattle”, ”Änglarnas stad” och även i den lite tyngre ”When a man loves a woman” där hon spelar alkoholist. Alla nämnda filmer kom på 90-talet och det var då hon (i konkurrens med Julia Roberts och Sandra Bullock) var hela världens ”Americas Sweetheart”. En annan gigant under samma period var regissören Rob Reiner som gav oss denna klassiska romcom men även vitt skilda filmer som ”Lida”, ”På heder och samvete”, ”Spinal Tap” och ”Stand by Me”. Han har inte lyckats lika bra de senaste åren men med Nora Ephrons fantastiskt charmiga och vassa manus lyckades han verkligen göra en odödlig film. 

"När Harry mötte Sally" påminner mycket om Woody Allens filmer, inte bara för att stora delar av den utspelar sig i New York och skapar en mysig stämning utan också för att det är en film som fokuserar på dialog och relationer. Dialogen är smart, kvick och fyndig och i kombination med Ryan och Crystals samspel lyckas den med något mer än bara vara söt och romantisk. Även om den är något förutsägbar och inte känns särskilt unik på pappret är utformandet klanderfritt just tack vare det fingertoppskänsliga manuset, skådespelare med kemi och en personinstruktör som Reiner bakom rodret. Filmen ger den tyngd till genren som behövdes. Harry och Sally utvecklas på ett trovärdigt sätt och det går att både tro och känna för dem. När jag återser filmen går mina tankar till Richard Linklater-trilogin där Jesse och Celine vandrar runt i Wien, Paris och Grekland och filosoferar över relationer och livet. 

Något som förgyller filmen är att mellan duons öden visas små vinjetter med äldre par som berättar om sina möten och hur de lyckats hålla ihop under alla år. De avsnitten baseras på verkliga personers berättelser men är agerade av skådespelare. Annat som ger en extra tyngd till filmen är det ljuvliga soundtracket av skådespelaren Harry Connick och att sidekicksen Bruno Kirby (1949-2006) och Carrie ”Star Wars-Leia” Fisher är lika bra som centralduon och står för många härliga scener och repliker. 

Det finns en specifik scen som många minns och refererar till när filmen kommer på tal och det är urscenen för alla fejkade orgasmer. Scenen  som utspelar sig på en restaurang är så pass klassisk att alla, oavsett om de sett filmen eller inte, kan koppla den till filmen. Det är regissörens mamma Estelle Reiner som ligger bakom en av komedihistoriens absolut mest citerade repliker ”I'll have what she's having”, det är för övrigt det enda hon säger i filmen. Filmen är så mycket mer än denna scen men den är verkligen träffsäker och värd att nämnas med de allra främsta klassiker-scenerna. 

Ibland känns filmen lite Hollywoodfierad och huvudpersonerna är ganska irriterande när de ska mala på och förklara skillnaden mellan män och kvinnor men det är trots allt en genuint mysig och rolig film. Det är verkligen en film att se om och om igen. Världens bästa romcom? Nja, den ligger åtminstone i den absoluta toppen och fajtas om titeln. Något som är helt säkert är att det är denna magnifika film vi ska skylla på när vi ser alla ”När Harry mötte Sally”-kloner som förgäves (oftast) försöker få till en lyckad blandning av romantik, humor, värme och intelligens.