Asteroid City 2023

Yes! Och så var han tillbaka. Inte så att han gått någonstans… Men för att vara ett stort fan, så tycker inte att hans senaste ”The French Dispatch” var så mycket att hänga i granen. Och därför uppstår nu känslan av en lättare comeback. För detta kan och vill man hänga lite överallt. Fortsätter vi med julgransmetaforer så är detta både kulor, glitter och belysning, i en helt underbar blandning.

 

Asteroid city är en ökenhåla med 87 invånare. Varje år hålls ett konvent och en tävling i byn som lockar många besökare. 1955 är inget undantag. Det året kommer dock något stort från rymden och avbryter festligheterna, varpå alla tvingas in i karantän tills faran bedöms vara över. Vi möter en färgrann palett av människor, bland andra en tv-presentatör (Bryan Cranston), en författare (Edward Norton), en skådespelerska (Scarlett Johansson), en sörjande far och krigsfotograf (Jason Schwartzman), ett gäng avkommor, samt många fler.

 

Det är inte lätt att förklara hur exakt alla och allt som vi ser, hänger ihop. Lite förenklat berättas här historien om en film, i en pjäs, i ett teveprogram. Typ. Alla bitarna faller på rätt plats när man ser det, även om det låter omständligt. Scentitlar, eller beskrivande rubriker ledsagar oss åskådare, för att underlätta lite på vägen. Jag vet inte om de egentligen behövs, men kan ändå se att de tillför till det teatrala uttrycket.

 

”Asteroid City” handlar på något plan om sorg, men också om lockdownångest, yttre hot och rädsla, fast även fascination, för det okända. Filmen utspelas någonstans i gränslandet mellan ordning och oreda och undersöker människans försök att rodda mitt i allt. Och det är inte lätt. Fast blir rätt roligt att betrakta från vårt håll.

 

Det här är en äkta ensembleuppvisning. Ingen är mer stjärna, eller bättre än någon annan, men tillsammans är de väldigt nära bäst. Jag tycker om att gamla Wes-veteraner som Jason Schwartzman och Tilda Swinton alltid lyckas liksom förnya sig, och överraska med sina uttryck. Samtidigt som det ändå alltid känns tryggt och bekant att återse dem. Jag uppskattar lika mycket att nykomlingar som unge Jack Ryan, i rollen som Schwartzmans son, också är helt självklar i sammanhanget.

 

Det är verkligen helt galet hur mycket talang som kan rymmas i en endaste film. ”Asteroid City” är beviset på att det är massor. Och som de strålar. Inte ens den stekande solen över det kargt sandiga ökenlandskapet lyckas alstra lika starkt sken. Det är också fint att se hur alla jobbar åt samma håll tillsammans, med en gemensam vision och en inspirerande ledsagare. Vissa är egentligen inte med så mycket alls, men lämnar ändå ett avtryck. 
 
Jag vill inte försöka beskriva skådespelarnas specifika uttryck, eller i detalj förklara handlingen, då detta är en upplevelse för alla att själva ta del av. Dock kommer man vilja prata om filmen när man har sett den, med någon som också har sett den. Så se den ihop, på bio.

 

Detta är en film att kollektivt njuta av på stor duk. Den smittande fantasin och lekfullheten, men också djupet under, får helt enkelt mer plats på en biograf. Dessutom blir det lättare att ta del av alla kul detaljer, som händer och syns i Robert Yeomans vidvinkelfoto med spännande vridningar. Den alltid vackra bilden, ackompanjerar i sin tur väldigt väl de rytmiska replikerna, som med fördel ska ljuda ur ordentliga högtalare. Och trots att jag ibland kan uppskatta fåordigheten i filmer, så är detta manus, med en drös långa monologer en fullständig fröjd.

 

”Asteroid City” är det bästa Anderson har gjort sedan ”The Grand Budapest Hotel” från 2014. Denna slår inte den i förtröfflighet, men formkurvan pekar härmed åter upp och det lovar gott inför framtiden.