American Horror Story 2011-

Allt tog sin början någon gång under 2010 då Ryan Murphy ("Glee" & "Nip/Tuck") återigen slog sig ihop med sin gamle vän och kollega Brad Falchuk ("Glee" & "Nip/Tuck") för att sätta sig ned och skriva något så sällsynt som en skräckserie för kabelkanalen FX. Serien skulle dessutom kryddas med både erotik, perversiteter och andra diverse "osedvanligheter", förmodligen tänkte de att det var lika bra att gå all-in på en gång. All-in gick de och resultatet visades för första gången för allmänheten hösten 2011 och det var också just då "American Horror Story" blev en av de större snackisarna i TV-världen på senare år. Serien liknade milt sagt ingenting annat med sina lack- och läderbeklädda spöken, onaniscener, blod, snusk och diverse kroppsdelar. Vissa förfärades att sådant här hade tagit sig till TV-tablån och detta på bästa sändningstid, medan andra, inklusive mig, tog emot det hela med öppna armar. Nu ska jag inte sitta här och säga att jag från dess början var helt övertygad och jag håller faktiskt än idag den första säsongen som seriens svagaste. Inte dålig, men lite väl spretig i jämförelse med de senare två.

Med detta sagt riktar sig alltså denna recension till de tre första säsongerna, de andra hör framtiden till och jag hoppas verkligen att även de levererar lika starkt som dessa tre inledande. "American Horror Story" har inte endast en originell yta och ett säreget innehåll. Hela dess uppbyggnad, format och struktur håller inte direkt några standard TV-seriemallar. För det första är säsongerna helt fristående där olika skräckhistorier behandlas separat. För det andra och även det som gör det hela än mer udda, är att många av seriens skådespelare alltid återvänder i dess nästa säsong, men då gestaltandes helt andra karaktärer. En idé som ärligt talat låter rätt bisarr på pappret, men som faktiskt bevisligen har fungerat långt över förväntan, en riktigt fantastisk och fiffig liten idé tycker jag. Låter det krångligt? Ja det är det kanske också, men detta är inget som påverkar själva innehållet i serien, som i sig inte på något sätt är direkt krångligt. Grundpoängen med att jag berättar detta är att ni helt enkelt kan börja med att se vilken säsong ni vill, ni måste inte se dem i någon speciell ordning.

Den första säsongen, ärad med titeln "Murder House" (2011), utspelar sig i utkanten av Los Angeles och kretsar främst kring ett nutida spökhus. I denna får vi följa den något splittrade familjen Harmon som lämnar Boston för att liksom börja om från början i just Los Angeles. Familjen flyttar dock lite olyckligt in i en gammal herrgård som sett sin beskärda del av otäckheter genom åren och det tar inte långt tid förrän det börjar ske underliga och minst sagt skrämmande saker.

I "Asylum" (2012), seriens andra säsong, är handlingen flyttad till Massachusetts och denna gång står ett bisarrt mentalsjukhus i centrum; Briarcliff Mental Institution. Dessutom tar det hela främst sitt utspel 1964. I denna säsong får vi alltså följa patienter, nunnor och doktorer vilka spenderar merparten av sina liv i just denna osmakliga institution. Säsongen bjuder självfallet även på ytterligare gruvligheter som till exempel en ökänd seriemördare kallad Bloody Face samt utomjordingar (!).
Häxor, voodoo, zombies och diverse trollkonster färgar den tredje säsongen som tilldelades titeln "Coven" (2013). Coven syftar på den institution, eller häxskola ifall ni så vill, vilken står i fokus i denna smått magiska tillika rysliga säsong som den här gången, passande nog, utspelar sig i New Orleans. I denna är den större delen av själva handlingen lagd till nutid, dock förekommer även en del tidshopp tillbaka till 1830-talet och 70-talet. Här återspeglas allt från häxbränningar, reinkarnationer till lite mer allvarliga ämnen som slaveri, rasism samt utanförskap.

Handlingarna här ovan är givetvis dragna i sin yttersta korthet, annars skulle jag bli tvungen att sitta här och skriva en längre novell. "American Horror Story" tar sig nämligen stora friheter där den blandar in både det ena och det andra i sina åtskilliga sidospår. Ni ska dock inte avskräckas av detta, tvärtom, allt är skickligt berättat och tempot är aldrig för högt eller för lågt. Ni ska dock vara beredda på att serien ofta är over-the-top, både sett till vissa karaktärer och handling. Men detta är också meningen och jag tycker aldrig det blir så pass överdrivet att man som tittare tappar fokusen, det finns alltid ett allvar eller något rentav obehagligt bakom de mest skruvade situationerna. Det är få serier och filmer med för den delen, som klarar att mäkta med denna ack så krångliga balans mellan humor, fiktion, skräck, realism och rent blodigt allvar. "American Horror Story" klarar dock till den större delen av detta galant, det är inte bara en massa galenskaper enbart för sakens skull eller hemska scener samt handlingar bara för att chocka. Det finns ett gruvligt allvar bakom det mesta, ibland ges det till och med tid för lite eftertänksamhet.

För den inbitne skräckfantasten finns definitivt massor av godsaker att gotta sig i. Ryan Murphy har nämligen haft den goda smaken att väva in små blinkningar till mängder av gamla skräckklassiker, detta gör sig extra tydligt i den första säsongen, "Murder House". Jag tänker inte gå in på några detaljer, sådant där är naturligtvis allra roligast att upptäcka helt på egen hand, men nu vet ni. Murphy & Falchuk förtjänar även en massa beröm för alla de kusliga miljöerna de byggt upp och framförallt för den rysliga stämning som far genom säsongerna likt en hotfull dimma. Visst är det, som jag tidigare nämnt, väldigt sjukt och bisarrt mellan varven, det går dock inte att bortse från vilken fullkomligt underbar (ryslig) feeling de lyckats skapa. Tidshoppen fungerar minst lika bra, tidskänslan sitter alltid som en smäck och det blir aldrig rörigt eller illusionsbrytande. Det är bara att lyfta på hatten!

Skådespelarinsatserna är även de oerhört starka, egentligen kanske jag borde säga "ovanligt" starka. Det är ju onekligen inte alltför ofta man får avnjuta skådespelare av denna kaliber då man jiddrar om skräckserier och skräckfilm. Här är det utan tvivel främst fantastiska Jessica Lange som sticker ut, hon gör förmodligen en (flera) av hennes absolut bästa rolltolkningar genom tiderna i "American Horror Story". Lyckligtvis är just hon även en av de skådespelare som återkommer i säsong efter säsong. Hon är i skrivandes stund uppe i hela tre olika karaktärer och samtliga är ren magi att skåda, imponerande så det visslar om det. Andra nämnvärda tillika återkommande skådisar är Sarah Paulson, Denis O'Hare, Emma Roberts, Lily Rabe, Frances Conroy samt Evan Peters som alla gör sitt absolut yttersta för att både låta oss skrämmas, förfaras, underhållas och imponeras.

Sedan får jag naturligtvis inte glömma alla härliga gästskådespelare som hoppat in och gjort mer eller mindre starka avtryck i de olika säsongerna. I den första säsongen hittar vi till exempel Dylan McDermott och Connie Britton. I den andra säsongen finner vi Zachary Quinto (han fanns även med i en liten roll i den första säsongen) som verkligen skänks tid till att briljera, Joseph Fiennes, och inte att förglömma; en alldeles strålande James Cromwell gör rollen som den sadistiske Dr. Arthur Arden. I den tredje säsongen besöks serien av några verkliga finlirare i form av Gabourey Sidibe ("Precious"), Angela Bassett och sist men inte minst (min stora favorit) Miss Kathy Bates. Här i (den verklighetsbaserade) rollen som slavhandlaren och massmördaren Marie Delphine LaLaurie, en av de mest obehagliga och skrämmande karaktärerna sedan rollen som Annie Wilkes i "Lida" (1990).

"American Horror Story" är förmodligen inte en serie för alla, men jag tycker ändå att den mest tveksamme ska ge serien en chans. Om inte för annat så för de fantastiska skådespelarna och den härliga stämningen. För skräckfantasten tycker jag dock den är given, serien är helt enkelt ett sådant härligt tillskott i genren. Våra lyckade skräckserier tycker jag vi ska vårda ömt, de är minst sagt fridlysta. "American Horror Story" är just en sådan serie. I och med att säsongerna är så pass fristående skulle man till och med ha kunnat recenserat dem separat, nu blev det dock en enda stor sammanfattning istället. Jag kan dock tillägga, mest för skojs skull, att den första säsongen får en 3:a, den andra får en 4:a och den tredje säsongen äras även den med en skräckinjagande 4:a!

"And you, ringleader of the feeble-minded, you've earned a special present. On Christmas morning I'm gonna stuff your conniving mouth full of shit!" - Madame Marie Delphine LaLaurie