Devs 2020-

”Ex Machina”, ”28 dagar senare”, ”Never Let Me Go” och ”Annhilation” har gjort manusförfattaren och regissören Alex Garland känd som en av vår tids främsta science-fictionberättare inom film.

 

Han har en återhållsam stil där fokus är på berättandet och de idévärldar som han önskar belysa, snarare än på förtrollande foto eller häpnadsväckande actionscener. Med sina tidigare filmer har han berört ämnen som Turingtestet, människans benägenhet till självdestruktion och att använda sig av kloner för organdonation. Dystopins kännetecken lyser igenom samtliga alster, och det gäller även ”Devs”.

Parallellen mellan religiösa samfund och teknikföretagens förföriska maktmöjligheter exemplifieras redan i introt. Företaget Amaya ligger långt ut i ett naturskönt skogsområde och dess symbol (en 100 meter hög replika av chefens döda dotter) sticker upp ovanför trädtopparna likt ett kyrktorn. Och liksom avbildningar av Jesus bär chefen långt hår och välväxt skägg. En känsla av sekterism etableras tidigt i form av att bara några utvalda få ges tillgång till företagets absoluta spjutspetsprojekt – Devs. Upplägget för tankarna till ockulta samfund där endast de högst uppsatta har tillträde till sanningen. Med skillnaden att den hemliga kulten i detta fall istället dyrkar en kvantdator.

I förgrunden av metaforen utspelar sig ett klassiskt, mystiskt morddrama. Lily, en trolig referens till bibelns Lilith, är anställd som krypterare och hamnar i onåd hos företagets säkerhetsvakt då hon börjar nysta i sin pojkvän, Sergeis självmord. Sergei har utsatt sig för självbränning (en handling som historiskt varit ett sätt att uppnå martyrskap). Detta strax efter att han blivit antagen till, eller kanske snarare upptagen i, Devs-enheten på Amaya. Jag tänker på Kerstin Ekmans ”Händelser vid vatten” som i förgrunden är en traditionell deckare, men som innehåller rikligt med intertextuella och symboliska inslag.

Berättelsen vecklar likaså här ut sig långsamt och försöker i små portioner förklara kvantmekanikens värld. Von Neuman-Wigner och Köpenhamns- respektive flervärldstolkningen nämns, och vid ett tillfälle förklaras kvantdatorns förmåga att simulera allt som är, och varit, med att ”alla partiklar är relaterade till partiklarna runt sig”.

 

Styrkan i ”Devs” ligger också helt klart i det som sker bakom kulisserna, dramat. I bilder på den steampunkdesignade kvantdatorn som för tankarna till vackert målade kyrkfönster, i den klassiska frågeställningen om huruvida människan och verkligenheten är maskinlik, eller magisk. Det är en serie som förlitar sig på spänningen i att lyfta olika teorier framför att fokusera på en cool visualisering av sitt världsbygge likt exempelvis ”Westworld”.

Kulissdramat i sig är nämligen inte särskilt eggande. Det som försiggår i förgrunden är hyfsat standardiserat med inslag av industrispionage, tafatta slagsmålsscener och en helt okej kärlekshistoria. Men för den som gillar att gräva ner sig i symbolism och jämföra olika världsåskådningar är detta en välgjord, traditionell science-fiction som stimulerar intellektet mer än ögat. Och kanske får den någon att ifrågasätta teknikföretagens potential som morgondagens Messias.