Firefly 2002-2003

En hyggligt bra bit in i framtiden har människan övergivit det här solsystemen för ett annat, med många fler planeter och månar att bo på (i många fall terraformerade för ge lättare ge livsuppehållane förutsättningar). "Firefly" följer en grupp rymdfarare, flera av vilka kämpade på den förlorade sidan i ett stort inbördeskrig, som nu måste leva i utkanten av samhället och sitt solsystem, som gör sitt bästa för att överleva. Inte alltid inom lagens råmärken. Ganska ofta långt utanför.

"Firefly" led av att ligga på ett bolag som inte visste vad de skulle göra med serien. Hur de skulle promota den. Därför visades avsnitten i fel ordning, på dödsdömda tider (den ökända "friday night death slot"), eller inte alls. Trots det, och trots att Joss Whedon tillsammans med sin kumpan Tim Minear tvingades göra om den fantastiska piloten, är det 14 mer eller mindre helgjutna avsnitt som producerades och finns kvarlämnade till eftervärlden. Faktum är, att det "Firefly" står för en av de mest helgjutna förstasäsonger jag någonsin skådat, åtminstone fram till dess och framför allt för en säsong som var tänkt att ha över tjugo avsnitt. Jag är ett stort fan av Joss Whedon och hans serier överlag, absolut, men ingen av de andra har hittat sin form så snabbt som den här. Imponerande. Och det skulle inte förvåna mig om vi till stor del har Tim att tacka för det.

I det stora hela må jag föredra Joss men Tim Minear har en historia av att vara inblandad i kortlivade serier som trollbinder snabbt. Varken "Wonderfalls" eller "The Inside" klarade sig mycket längre än dussinet avsnitt vardera, det är ändå två fullt fungerande, oerhört lyckade, och väldigt speciella serier. Jag tror inte Minear får tillräckligt mycket av äran för "Firefly".

Så vad är det då som lyfter denna rymdwestern upp till någonting extra? Upplägget, för det första. Klassisk western på ett helt nytt sätt, det märks, men det är också en genomtänkt värld som målas upp, med tydliga interna regler, och en frånvaro av flera klassiska science fiction-element (såsom rymdvarelser och möjligheten att resa snabbare än ljuset) gör att den här visionen av framtiden känns mer realistisk, jordnära, och angelägen än mycket annan science fiction (det här säger jag som ett stort fan av genren ifråga.

Och för det andra karaktärerna. Karaktärer, relationer, sådant som är klara styrkor hos både Whedon och Minear, dessutom gestaltade av perfekt utvalda skådespelare. Nathan Fillion (numera mest känd från dussindeckaren "Castle"), Gina Torres, Alan Tudyk, Summer Glau, och alla de andra i besättningen, de fyller inte bara sina roller utan skänker även stark trovärdighet åt relationerna. Det är knappast underligt att fans mer än tio år efter seriens debut och för tidiga död fortsätter känna starkt för besättningen, fortsätter hoppas på en fortsättning (biofilmen "Serenity" från 2005, lyckades visserligen knyta ihop trådar men gav också sanslös mersmak).

Med en sådan dragningskraft, med en så väntad seperationsångest, kan man tro det vore bättre att undvika "Firefly" helt. Icke. För serien är värd smärtan, och vi kan alltid återbesöka avsnitten när allt är över. Vi kan alltid se om. Om och om igen.