Ett år med Gilmore Girls 2016

Välkomna tillbaka till Stars Hollow, som bjuder på gnistrande snölandskap, sockrade minimunkar och fredagsmiddagar med Kirk. Lorelai och Rory är tillbaka, lika kaffestinna som alltid och om möjligt mer pratglada.

”Vinter” - kommunstandardiserade julljus, steppdans och midnattskaffe.

Lorelai: ”I smell snow.”

När vi först möter Rory igen är det som frilansjournalist. Hon har just flugit hem från London över dagen (ska hon bara stanna en dag?) för att hälsa på Lorelai. Redan i öppningsscenen anklagar Lorelai Rory för att ha yogat på planet och avsnittet haglar av populärkulturella referenser med allt från Uber till ”Insidan ut” och ”Kardashians”. Dialogen är fortfarande istappsvass, men Alexis Bledel tycks inte helt bekväm i sin gamla roll. Hennes kroppsspråk har en stelare framtoning vilket troligen kan kopplas samman med Rorys stressade livssituation, men jag får snarare känslan av att hon vill för mycket. Detta vägs dock upp av kemin mellan henne och Lauren Graham som är lika gnistrande som alltid. I samspelet dem emellan lyckas också Bledel slappna av och magin som är ”Gilmore Girls” kommer äntligen till sin rätt. Vinterlandskapet bjuder på en mängd kära återseenden som bidrar till känslan av att tiden frusit, därför har jag delvis överseende med snöslasket där de driver vissa stereotyper för långt.

”Vår” - Highschool-reunion, barnböcker och samtalsterapi.

Rory: “I'm just a big fat Wookiee-humping loser with no future.”

 

Rory har alltid lidit av duktig-flicka-syndromet och nu får vi se dess konsekvenser. Palladino lyckas väl med att gestalta hur alltfler människor trots adekvat utbildning, talang och erfarenhet finner sig borttappade när de inte lyckas. Att den förminskade betydelsen av ett A+ kan blomma ut i en livskris är en karaktärsutveckling som känns trovärdig och nutida. Men det är inte bara Rory som vandrat vilse, Lorelai och Emily befinner sig också på en ny plats i livet och deras relation är om möjligt ännu mer ansträngd. Liksom tidigare lyckas ”Gilmore Girls” fånga de tre generationernas respektive problem på ett empatiskt sätt samtidigt som den genomsyras av en optimism.

 

”Sommar” - kiss i poolen, musikaler och en bitter Michel.

Taylor: ”I'm an island.”

Varje årstid har sin högtid och med sommaren bestämmer sig Taylor för att ta sig an Stars Hollows historia med sin egenkomponerade musikal. ”Gilmore Girls” har alltid varit quirky, men musikalinslaget är minst sagt udda. Jag känner att skamsvetten börjar rinna – sångerna om incest, spam, manbuns och Jeff Koons avlöser varandra och är på tok för långdragna. Plötsligt förskjuts humorn åt ”Unbreakable Kimmy Schmidt”-hållet, vilket jag gillar men samtidigt känner inte riktigt stämmer. Detta är det svagaste avsnittet även om Emilys pastell-Chanel-fester lyser upp och lyfter fram insikten om att fotot är förvånansvärt snyggt. Det är både uppfriskande och ovant att se Luke's diner och Stars Hollows lusthus från nya vinklar.

 

”Höst” - Reese Witherspoon och de fyra sista orden.

Luke: ”The only way out is in a body bag.”

När man har haft ett riktig bra år vill man inte att det ska ta slut. Trots att en del återseenden varit alltför korta och en del för uppenbart inkastade skildrar fortfarande ”Gilmore Girls” vänskapsrelationen mellan en mor och dotter på ett otroligt vackert och inspirerande sätt. Humorn som knutit dem samman fortsätter att driva med allt och alla. De har nu gjort narr av Ben Affleck, "Game of Thrones", Dave Eggers, de dödas café (folk med laptops på caféer), flashmobs och enhörningspresenter. Kulmen nås när Lorelai, liksom hela den amerikanska kvinnliga befolkningen, bestämmer sig för att göra en ”Wild”. Det vill säga följa i Reese Witherspoons fotspår, eller i Cheryl Strayed för den som föredrar boken, och gå 1700km längs "The Pacific Crest Trail" utan tidigare erfarenhet av vandring.

Jag har tidigare jämfört serien med julafton, en av mina favorithögtider, särskilt eftersom den blandar tradition med överraskning. Och tro mig, ni kommer bli överraskade.