Hannibal 2013-2015

Den första säsongen är delvist baserad på Harris inledande bok i ”Hannibal”-serien – ”Red Dragon” – och presenterar psykologen, kannibalen och seriemördaren dr. Hannibal Lecter (Mads Mikkelsen) när han fortfarande är på fri fot. Av den skickliga FBI-agenten Jack Crawford (Laurence Fishburne) får han i uppgift att hålla ett vakande öga på den psykiskt instabila utbildaren – också inom FBI – Will Graham (Hugh Dancy) som även är väldigt värdefull i fält. Will har nämligen en exceptionell förmåga att sätta sig in i tankesättet hos de mest hemska av mördare, något som gör att han själv får bege sig till överväldigande mörka platser ibland. Hannibal känner igen det mörkret alltför väl, och hittar i Will en jämlike på andra sidan lagen.



Det är här som vi hittar stora delar av seriens briljans, i dynamiken mellan Lecter och Graham, mellan Mikkelsen och Dancy. Båda är oerhört fascinerade karaktärer på sina olika sätt och även om den ena är en kannibalistisk seriemördare och den andra en FBI-utredare som vigt sitt liv åt att sätta dit typer som Lecter så är de skrämmande lika. Detta gör att de utvecklar en komplicerad vänskap, trots att det inte dröjer länge innan Will anar ugglor i mossen. I långa och alldeles underbara psykiatrisessioner kommer både vi i publiken och karaktärerna själva under seriens gång allt närmare deras (och våra egna) sanna jag och vad de egentligen är ute efter. 



Relationen som de bygger upp och de bestialiska mord som Hannibal utför är det som utgör den röda tråden i serien, men samtidigt får vi också en ”veckans fall”-struktur á la CSI i många av avsnitten. Den typen av struktur brukar generellt leda till sämre serier, men i ”Hannibal” löser man det på förvånansvärt kvalitativt sätt. De allra flesta utredningarna och seriemördarna som skildras är intressanta, väsentliga och välskrivna. Visst, vissa är sämre utvecklade och utförda än andra, men de blir aldrig direkt dåliga. I några av avsnitten – som i ”Takiawase” där ljuvliga Amanda Plummer dyker upp – bränner sidoberättelserna till ordentligt, men hur bra det än blir så vill man tillbaka till Hannibal och Will. 

Mads Mikkelsen och Hugh Dancy hade väldigt mycket att leva upp till när de tog på sig skor som tidigare burits av Anthony Hopkins och Edward Norton, men så här i efterhand är det svårt att tänka sig bättre casting. Mikkelsen gör sitt livs tveklöst bästa roll och den mest iskalla tolkningen av titelkaraktären hittills. Hans lugna och beräknande sätt, det subtila minspelet, det slickade håret, de perfekta kostymerna och en touch av det europeiska i dialekten bygger en av de mest skräckinjagande och fenomenala TV-karaktärerna på flera år. Även Dancy är fantastiskt bra, och levererar en Will Graham som är mer av en ”loose cannon”-typ än tidigare. Hans frenetiska blick och instabila framtoning säljer verkligen det faktum att han spåra ur vilken sekund som helst.

Bland birollerna gör både Laurence Fishburne och Caroline Dhavernas – som psykologen Alana Bloom, den kvinnliga huvudrollen - väldigt bra ifrån sig, men allra bäst är Michael Pitt och Gillian Anderson. Pitt dyker upp i säsong två som den färgstarka och flippade sadisten Mason Verger – som spelades av Gary Oldman i Ridley Scotts ”Hannibal” (2001) – och har oerhört kul i den rollen. Han går verkligen all in med dialekt, frisyr och kroppsspråk vilket för honom svidande nära överspel ibland, men han lyckas hålla sig på rätt sida gränsen. Anderson spelar Bedelia Du Maurier, Lecters egna psykoterapeut och kanske den människa som vet mest om hans komplexa psyke. I deras terapiscener får vi se prov på skådespel som kan mäta sig med vilka Oscarsprestationer som helst, båda är förkrossande bra och att slita ögonen från rutan är en omöjlighet.



Utöver allt detta har man också lyckats superbt med stilen på serien. Redan i första säsongen började Fuller och hans team experimentera med annorlunda – och ytterst olycksbådande – musik, surrealistiska hallucinationssekvenser och foto med sparsam ljussättning. I säsong två används och utvecklas dessa grepp vidare och får mer utrymme, vilket skapar en härligt drömsk och nästan sagoliknande känsla som lyfter serien ytterligare en nivå. I övrigt lyfter den också på alla sätt i säsong två, då CSI-strukturen får mindre plats, storyn blir mer vågad, skådespelarna lägger i en högre växel och dynamiken mellan karaktärerna vänds upp och ner. 



Sammanfattningsvis är ”Hannibal” en serie som tog publikens negativa förväntningar och krossade dem i småbitar. Thomas Harris texter har aldrig varit mer levande, NBC har höjt sin kvalitetsribba med flera meter och Anthony Hopkins har äntligen fått en värdig utmanare. På matporrigt, elegant och häpnadsväckande våldsamt vis kastas man in i en psykologisk, uppslukande och rå kamp mellan två luttrade titaner, mer lockande kan det väl inte bli?