Japan Sinks: 2020 2020-

Den nya Netflixserien är baserad på Sakyo Komatsus katastrofbok "Japan Sinks" från 1973, men har adapterats av manusförfattaren Toshio Yoshitaka till att utspela sig i nutid - med tillhörande mobiltelefoner och internetuppkopplingar. Regissören Masaaki Yuasa, som även ligger bakom Netflixserien "Devilman: Crybaby", har regisserat de flesta av säsongens tio avsnitt.

 

Handlingen summeras föga förvånande ganska väl redan i seriens titel, Japan sjunker och året är 2020... som om vi inte har haft nog problem i år? I västerländsk katastrofkultur, som ju så ofta härstammar från just Hollywood i Kalifornien, snackas det gärna om "the big one" - den gigantiska jordbävningen som förr eller senare förväntas skicka ut Kalifornien i Stilla havet. Ett faktum Tommy Lee Jones blev varse om i "Volcano" redan 1997. Liknande rädslor lever man alltså med även i Japan, som här dessutom skruvas upp ett extra snäpp till att potentiellt kunna ödelägga hela nationen i ett svep.

 

Eftersom jag planerar att slänga fram ett antal argument för varför jag inte tycker att "Japan Sinks: 2020" lyckas leva upp till sin fulla potential, känner jag att det kan vara värt att påtala min personliga bristande kunskap när det kommer till anime-genren i stort. För serien tycks vara lite av en vattendelare och sågas vid fotknölarna nästan lika ofta som den hyllas... så om du redan är ett fan av genren finns det säkert goda anledningar att ge "Japan Sinks: 2020" en chans. Om du likt mig, endast har doppat tårna i några hyllade Studio Ghibli-filmer, "Eldflugornas grav" och den fantastiska Netflixserien "Castlevania", så är den här senaste katastrofserien knappast något som kommer att göra dig mer sugen på genren.

 

Om vi börjar med själva animationen, för det är kanske här jag själv känner att det mycket väl kan vara en smaksak och möjligtvis (utan min vetskap) en viss typ av anime som är superpopulär. Men animeringen känns nästan lite väl billig för en produktion med både Netflix i ryggen och modet att ödelägga ett helt land. Till en början tänker jag att det är för att man vill låta manuset och berättelsen ta en större plats eller kanske att man är ute efter en tydlig kontrast, som i "Schindler's List" när man plötsligt kastar in lite färg i en annars så otroligt mörk och svartvit historia. Men det tycks inte finnas några tydliga tankar bakom varför "Japan Sinks: 2020" ibland är slående vacker, för att i nästa stund praktiskt taget vara en del av det gamla barnprogrammet "Skymningssagor" där det zoomades in på sidor tagna direkt ur bildböcker.

 

Men när det kommer till en serie om en katastrof som skakar om ett helt land till grunden (återigen bokstavligt talat), så är det givetvis själva handlingen och manuset som får det att bära eller brista. Efter ett urstarkt pilotavsnitt, där vi får lära känna familjen Mutoh - som alla befinner sig på olika platser i Tokyo när den första jordbävningen vänder upp och ned på tillvaron. Men som under det första avsnittet försöker hitta varandra igen. Förödelsen är enorm och känns fruktansvärt verklig, på ett sätt som kommer lämna många Netflixprenumeranter djupt berörda. Precis som den fullständigt hjärtekrossande långfilmen "Eldflugornas grav".

 

När vi några avsnitt senare befinner oss mitt i en sexscen mellan en övernaturlig sektledare och någon av hennes medlemmar, efter att ha fått se otaliga till synes "viktiga för berättelsen"-karaktärer dödas av på sätt som bäst kan beskrivas som oförtjänt katastrofporr... ja, då undrar man givetvis lite hur tankegångarna egentligen har gått under manusarbetet. Under den första säsongens andra hälft får vi även ett ökat fokus på någon form av superviktig teknologi, som är värd mer än att överleva själva katastrofen.

 

När vi plötsligt når fram till slutet så känns det som att jag har sett början, mitten och slutet på tre helt olika tv-serier. Alla med en viss potential att bli något riktigt starkt, underhållande och spännande... men otroligt ojämn som en egen helhet. Fruktansvärt synd på en så otroligt spännande, rörande och tankeväckande grundidé. Faktumet att vi under några korta blixtrande sekunder får se hur Ryssland har tagit emot mängder av japanska flyktingar och hur Kina, Ryssland och USA alla är intresserade av området där Japan en gång låg... men istället spenderar flera avsnitt tillsammans med en underlig sekt, känns det verkligen bara som en katastrofalt bortkastad potential.