De 10 sämsta nya tv-serierna från 2020

Efter att ha hunnit se drygt 100 nya tv-serier (och givetvis massa återkommande serier med) under året så har det blivit dags att börja summera det bästa och sämsta som året har bjudit på. I just den här listan delar jag med av de serier som jag har "tagit för laget", så ni andra slipper. Som tv-skribent tvingas man helt enkelt se vissa grejer som man i vanliga fall skulle ha givit upp, men med vetskapen att den ovärdeliga tiden som kastas bort i stunden åtminstone får någon typ av nytta när året ska summeras.

 

 

1. Serien ska vara ny för 2020.

2. Jag ska ha sett alla avsnitt av säsongen ("Lyckoviken" var det exempelvis ingen som tvingade mig att se klart, så den dyker alltså inte upp).

3. Den ska vara en av de tio sämsta jag har sett i år. Men jag blir inte passionerad i mitt hat förrän när vi är nere på "botten 3".

 

 

 

 

Den första delen av spinoffserien "The Walking Dead: World Beyond" bestod av tio avsnitt som visserligen slutade relativt starkt, men som fram tills dess mest kändes som en onödig och krystad anledning att lära oss lite mer om CRM. CRM är alltså Civic Republic Militia, helikopter-gänget som stack iväg med Rick i originalserien. Så för det större världsbyggandet kring "The Walking Dead" fanns med andra ord chansen att äntligen få svar på några CRM-relaterade frågor - och några besvarades faktiskt. 

 

Tyvärr handlade resten av säsongen om en avsevärt mindre grupp än tidigare säsonger, som trots att de växt upp under zombieapokalypsen inte kunde något alls om världen utanför sitt skyddade grindsamhälle. Så vi fick praktiskt taget se samma karaktärsutveckling som under de två tidigare zombieserierna från AMC... fast med yngre (och tyvärr sämre) skådespelare.

 

 

 

Jag vet inte om tajmingen kring släppet av "Utopia" gjorde att serien kändes värre än den egentligen var... men med tanke på att jag har fått förhandstitta på "The Stand" och inte känner samma sak där, samt att Amazon Prime dessutom redan har hunnit lägga ned serien, så verkar jag inte vara ensam om att ha blivit besviken på den första säsongen av "Utopia".

 

Handlingen kretsar kring en serietidning som verkar förutspå verkliga världshändelser, där lönnmördare skickas ut för att ha ihjäl alla som har råkat läst den. Mitt i allt härjar ett dödligt virus som som börjar spridas på ett udda sätt mellan barn, med 100 % dödlighet. Panik utbryter givetvis - och risken finns troligtvis att vaccinskeptiker kommer att kunna peka till den här serien som ett exempel på varför man INTE bör vaccinera sig själv och sina barn... vilket knappast är vad vi behöver just nu. Faktumet att det dessutom gick att gissa sig fram till praktiskt taget alla vändningar hjälpte inte heller.

 

 

 

"Run" verkade på förhand som att det kunde bli en riktigt trevlig liten serie, med skaparen från "Fleabags" och "Killing Eves" första säsong ombord som producent och skådespelerska. Phoebe Waller-Bridge visade sig däremot vara en ytterst liten del av "Run"... och tyvärr fanns det inte riktigt tillräckligt mycket för huvudrollsinnehavarna att jobba med heller.

 

Med skådespelare som Merritt Wever i casten, fanns det däremot vissa individuella skådespelarinsatser som glimmade till ibland. Tyvärr blev serien däremot aldrig tillräckligt bra för att jag skulle kunna känna att "tågflykten-med-exet"-storyn var värd den spenderade tiden.

 

 

 

HBO Nordics nästa serie på listan utspelade sig också på ett transportmedel, men denna gången för de avsvärt rikare som kände sig sugna på en lite rymdkryssning. "Veep"-skaparen Armando Iannucci återförenades med Hugh Laurie ("House", "Veep") för lite roliga sci-fi-äventyr ute i rymden - det bådade med andra ord riktigt gott här. När rymdkryssaren hamnar ur kurs och den korta rymdresan istället visar sig bli många år, så tas nyheten inte emot särskilt väl. Tyvärr är det bara som roligast när Laurie av vissa anledningar byter dialekt en bit in på säsongen, men i övrigt känns det som att samma typ av skämt återkommer i absurdum. 

 

 

 

Okej, "The Head" har möjligtvis en viss charm om man gillar den här typen av genre (whodunnit på avlägsen plats). Men med tanke på att Viaplay redan har två säsonger av "Rig 45", vars första säsong är nästan identisk i sitt upplägg... så blev det nästan skrattretande förutsägbart att ta sig igenom handlingen i "The Head". Den största skillnaden mellan de båda serierna är att den "avlägsna platsen" har bytts från att ha utspelat sig på en oljerigg till att nu utspela sig på en forskarstation vid Sydpolen.

 

 

 

Här hade vi alltså en av Quibis allra första tv-serier (eller mobilserier kanske är ett bättre ord?), som skulle hjälpa den nya streamingtjänsten att slå igenom. Med Sophie Turner ("Game of Thrones") och Corey Hawkins ("Straight Outta Compton") i huvudrollerna så börjar serien intressant med en självmordsbenägen Turner som beslutat sig för att fejka att hon mår bättre, för att kunna ta sitt liv under en flygresa hem till sina föräldrar. När planet istället kraschar och hon är en av de två överlevande... så börjar en resa mot överlevnad istället.

 

Det låter kanske bra på pappret, men det visar sig tyvärr vara fruktansvärt tråkigt - och vi bjuds inte på en enda scen som inte har gjorts bättre eller mer nyskapande i liknande "människan-mot-naturen"-skildringar tidigare.

 

 

 

På tal om människan mot naturen. "Japan Sinks: 2020" visade hur mycket värre det här året hade kunnat se ut, liksom vi må leva under en pandemi... men Japan har åtminstone inte försvunnit rakt ned i havet och tagit alla som bodde där med sig. Även här fanns det mycket potential, särskilt med tanke på att man utan tvekan har det bästa första avsnittet av alla serierna på den här listan. När en serie jordbävningar plötsligt slår till får vi under inledningen se hur fyra familjemedlemmar förtvivlat letar efter varandra... men det som händer sen kan bäst beskrivas som någon form av katastrofporr, där karaktärer dör av helt sjuka anlednignar. Sen kommer jag aldrig att förstå varför seriens skapare valde att spendera en tredjedel av säsongen hos en kult?

 

 

Vi är nu framme vid "botten 3", bland alla tv-serier jag har tittat på i år. Det är på sätt och vis en bedrift i sig. För till skillnad mot de sju andra serierna på listan, där det åtminstone finns något av värde att hämta från säsongerna... jag kan till och med förstå varför vissa gillar dem. Men den förståelsen saknas helt bland de tre sista serierna här på listan.

 

Jag ber på förhand om ursäkt för att en viss frustration kan komma att lysa igenom i min beskrivning av kommande serier. Om du som läser detta råkar älska dem så unnar jag dig det, men du lär sannolikt inte gilla mina kommande topplistor där vi fokuserar på årets bästa serier heller då.

 

 

 

Den norska Netflix-serien har fått en beställning på en andra säsong av Netflix, ett beslut som tyder på att det nog var jäkligt många som såg två minuter av den (det är så Netflix mäter hur många som tittat på en serie) och trodde att de hade satt på Taika Waititis sköna Marvelfilm "Thor: Ragnarok".

 

Serien handlar om en tonårskille som märker att han börjat få övernaturliga krafter efter att ha flyttat till en liten norsk by med sin mamma och brorsa. Jag kan däremot fortfarande inte förstå hur vi här på MovieZine kunde sätta tre av fem på den här serien, samtidigt som vi med rätta slaktar "Ragnarök" i det här stycket av recensionen:

 

"Den övernaturliga delen av berättelsen känns lätt parodisk. Dels på grund av de ointressanta antagonisterna som påminner om monster från 90-tals klassiker som “Power Rangers” eller “Xena Krigarprinsessan” (tänk stora tänder, gula ögon och djurlika vrål), och dels för att huvudpersonen är otroligt okarismatisk. Magne Steier är den första nördiga superhjälten jag har svårt att heja på. Alla nya situationer bemöts med tomma blickar och långa tysta stunder."

 

Jag håller med i precis allt här. Det blir otroligt frustrerande när han börjar att berätta om sina förmågor för några, som givetvis inte tror honom... och istället för att bevisa det genom att (ja, vad vet jag) kasta en tung sten några hundra meter, så står han bara där med sin tomma jävla blick och ser nedstämd ut.

 

 

 

Om "Survive", som fanns med tidigare på listan, var vad Quibi hoppades skulle få folk intresserade av streamingtjänsten... så var "The Fugitive" sannolikt spiken i kistan som fick de sista stackars prenumeranterna att överge det sjunkande skeppet. Quibi har för övrigt i princip lagts ned då ägarna försöker sälja av företaget, dock utan framgång än så länge.

 

Om du minns långfilmen "Jagad" från 1993, med Harrison Ford och Tommy Lee Jones i huvudrollerna, så är "The Fugitive" en modern version av samma grundstory. Den här gången rör det sig däremot om en serie terrordåd i Los Angeles, där vår jagade huvudperson (Boyd Holbrook) blir misstänkt för något han givetvis är oskyldig för och därför behöver försöka rentvå sitt namn genom att lösa "fallet" själv.

 

 

Kiefers agent: Tja, vill du vara med i en ny säsong av "24" där du får skrika en massa dumheter, dra skitdåliga slutsatser, strunta i att utreda något, skälla på dina anställda - och få en massa cash för det? Jag tror det kan bli kul!

 

Varpå Kiefer givetvis svarade: Nej!

 

Kiefers agent försöker igen: Men om vi gör det som en Quibi-serie då... och kallar den för "The Fugitive" och avsnitten bara behöver vara typ 8 minuter långa, så du kan bli klar på lika lång tid som det tog att spela in ett avsnitt av "24" in the good old days då? Men i så fall måste du bära en väst där det står CTB på bröstet, så man kan råka missta karaktären för att vara CTU-agenten Jack Bauer - tillbaka igen! Det kommer bli legendariskt, jag lovar.

 

Kiefer: Hur mycket cash snackar vi?

 

Ja, alltså... för det finns verkligen inte någon annan rimlig förklaring till varför den här serien ens existerar annars.

 

 

 

Netflix har verkligen lyckats över förväntan med att skapa tecknade tv-serier riktade mot vuxna. Det fanns liksom en tid när vi praktiskt taget bara hade "The Simpsons", "Family Guy", "Futurama" och "South Park". Nu finns det så många grymma tecknade tv-serier att det inte ens finns tillräckligt tid att hinna se dem alla.

 

Lyckligtvis har jag vaskat fram en riktig bajskorv till tecknad Netflix-serie, som du med glädje därför kan slippa. Japp, jag skrev bajskorv precis. Prutt, kiss, bajs, snopp. Om du känner dig ens liiiiite obekväm just nu, så kommer du troligtvis inte att klara dig igenom ens ett halvt avsnitt av "Hoops".

 

Alltså, jag har två småbarn (3 och 7 år) hemma - och kiss och bajs-humor är den typ av komedi som genomsyrar mitt hushåll på en daglig basis. "Vill du ha lite bajs i din taco... eller förlåt, jag menar majs i din taco!", resulterar i gapskratt här hemma. Men nu är ju jag tyvärr inte manusförfattare för "Hoops", som saknar all finess när det kommer till att leverera en säsong av skit. Det blir aldrig roligt, det hemska huvudkaraktären har obefintlig utveckling under säsongens gång.

 

Tack och lov så tog Netflix rätt beslut i det här fallet däremot, för "Hoops" är nedlagd och kommer aldrig mer tillbaka.