Jupiter's Legacy 2021

Efter att Marvel och DC fullkomligt tog över biodukarna med sina superhjältefilmer för över ett decennium sedan, dröjde det inte länge innan vi även fick mörkare och vuxnare dekonstruktioner av genren. Vad som kanske började med filmatiseringen av Mark Millars mer realistiska serietidning "Kick-Ass" för tio år sedan har följts av mängder av tv-serier som "The Umbrella Academy", "The Boys", "Watchmen", "Doom Patrol" och "Invincible". Nu börjar till och med den här alternativa genren kännas en aning urvattnad. 

 

Nu när Netflix ger oss ännu en blodig och vuxen serie i form av "Jupiter's Legacy", baserad på en serietidning av samma Mark Millar som startade trenden, förväntade jag mig inget banbrytande. Det vi får är långt ifrån revolutionerande och påminner om mycket annat, men samtidigt kunde jag inte låta bli att dras med på resan. 

 

"Jupiter's Legacy" utspelar sig i en värld där superhjältarnas storhetstid började någon gång på 30-talet. I modern tid finns fortfarande de ursprungliga hjältarna kvar och leder den Justice League-liknande sammanslutningen The Union, samtidigt som en ny generation av både godhjärtade och onda individer med superkrafter är redo att ta över stafettpinnen. I huvudrollen har vi Sheldon Samson eller Utopian (spelad av Josh Duhamel), vars två nu vuxna barn med superkrafter inte riktigt lever upp till hans förväntningar på olika sätt.

 

Hans dotter Chloe (Elena Kampouris), som ser ut som en modern Liza Minnelli från "Cabaret", har valt att skippa hjältedåden framför ett drog- och sexfyllt liv som modell, medan sonen Brandon (Andrew Horton) är oberäknelig. Efter en händelse där sonen dödar en skurk och därmed bryter mot deras moraliska kod, börjar sammanhållningen spricka i kanterna samtidigt som våldet från superskurkarna blir allt mer brutalt och hänsynslöst. Allt är helt enkelt inte lika svart och vitt som under glansdagarna. 

 

Parallellt med detta går berättelsen ständigt tillbaka till 1930-talet, innan superkrafterna kom till världen. Här får vi träffa en yngre Sheldon och hans bror Walter (Ben Daniels), som på olika sätt hanterar deras fars död och det sjunkade järnbolaget han lämnar bakom sig. Sheldon börjar se märkliga syner och visioner om att han ska samla ett visst gäng människor och ge sig ut på havet för att hitta en mystisk ö. Det hela andas en rejäl dos av tv-serien "Lost", vilket i min bok är en komplimang. Återblickarna ger hela tiden små ledtrådar till varför nutidens relationer ser ut som de gör, samtidigt som mysteriet och äventyret i sig är spännande. Berättandet kan kännas en aning långsamt ibland, men i slutändan ger bakgrundshistorien ett viktigt djup till nutiden. 

 

Det är även väldigt tydligt när berättelsen övergår till dåtiden, då bilden ändras till ett större och mer filmiskt format. Till en början kan det kännas som ett lite udda grepp, men efter några avsnitt börjar jag uppskatta det som en tydlig och visuellt effektiv markör. 

 

Vi får även träffa deras barndomsvän George (Matt Lanter) och journalisten och Sheldons blivande frun Grace (Leslie Bibb) och några till karaktärer i återblickarna, som precis som de två brödernas spelas av samma skådespelare som i nutid. Sminkningen för att göra karaktärerna äldre fungerar väldigt bra, då det faktiskt dröjde innan jag förstod att alla spelades av samma skådisar. Skådespelarinsatserna är rent generellt riktigt bra, förutom några mindre biroller som inte riktigt levererar hela vägen. Josh Duhamel är lika fantastisk som en ung, vilsen och emotionell sökare som den känslokalla och starka ledaren han är som äldre. Vissa av de yngre skådespelarna, som Andrew Horton och Elena Kampouris, kan dock tendera att spela en aning träigt respektive överspela. Även om serien marknadsförs som att den ska kretsa kring svårigheten att leva upp till sina superhjälteföräldrars förväntningar, kan jag tycka att andra delar av berättelsen överskuggar den aspekten. 

 

Serien varvar även tyngre ämnen som drogmissbruk, självmord och politisk korruption med en rejäl nypa action som vi är vana att se i genren. Slagsmålen är faktiskt minst lika bra som dramat med häftiga superkrafter, snyggt filmade sekvenser och stundtals en hel del våldsamheter. Det är just balansen mellan karaktärsdramat, de äventyrliga och emotionella återblickarna och de mer traditionella inslagen som gör "Jupiter's Legacy" till något alldeles extra. Det har gjorts förut, men det var längesedan jag var så här investerad. Dess ständiga frågeställning om det superhjältarna gör egentligen är rätt eller fel hanteras på ett träffsäkert vis, som många andra serier har försökt och ibland misslyckats besvara. 

 

Även om superhjältar och till och med dekonstruktioner av genren kan kännas lite mjölkade vid det här laget och att den här berättelsen egentligen inte gör något överdrivet originellt, faller jag pladask för "Jupiter's Legacy". Effekterna är inte alltid i nivå med sina konkurrenter, vissa skådespelare underlevererar och berättelsen är ibland ganska förutsägbar, men trots det längtar jag ivrigt efter mer. Kanske borde jag läsa serietidningarna för att stilla min hunger?