Midnattssol 2016

Det kanske är att ta i, men då tar jag väl i, för ”Midnattssol” är i mitt tycke utan tvekan en av de bättre svenska serier jag någonsin sett. Faktiskt bland det bästa överlag som visats på tv i år. 

Det är brutalt, välspelat och sanslöst gripande från början till slut. Något som i sig kanske inte överraskar med tanke på att den är skapad av succéduon Måns Mårlind och Björn Stein (”Bron”, ”Känn ingen sorg”, ”Underworld Awakening”). Det är hela tiden något väldigt otäckt som väntar, något främmande, men ändå välbekant. Och dramat är så mångfacetterat och hotfullt intensivt att jag stundvis ryggar tillbaka, medan jag samtidigt glupskt gapar efter mer. 

Det börjar med att en fransman mördas i de svenska fjällen i en av de mest våldsamma men också minnesvärda öppningsscenerna på länge i tv. Mordet får såklart franska myndigheter att reagera och de skickar en polis, Kahina Zadi (Leila Bekhti) till Kiruna för att hitta den skyldige gärningsmannen. Vi får följa Kahina och den svenske åklagaren Anders Harnesk, spelad av Gustaf Hammarsten, i sökandet efter sanningen bakom ett mord, som snart bara är ett i raden av flera andra bestialiska. Det blir ett sökande som för dem hela tiden längre bort från det de tror att de letar, efter och in i ett myller av något helt annat. 

Manuset är otroligt välskrivet och berättar nyanserat inte bara detektivhistorien och intrigerna som är själva byggstenarna i det vi tittar på, det presenterar också de två huvudpersonerna på ett väldigt metodiskt och smart sätt. Vi får successivt lära känna Kahina och Anders väldigt bra, mycket bättre än vad som är brukligt i deckargenren och de två blir med sina fel och brister, framför ögonen på mig, genuina individer, personer, kompisar nästan, som jag helhjärtat känner med och för. 

”Midnattssol” handlar, förutom en serie brutala mord, om identitet, fördomar och rädsla för det främmande och annorlunda. Serien tar upp tänkvärda ämnen och ett skamfyllt stycke svensk historia, som är allas vår, fast som framförallt har drabbat Samerna. Det är inte för ofta som den delen av historien får ett så här klart och riktat ljus på sig, varför detta inte bara är en spännande deckarserie, utan också i ett större sammanhang ett oerhört viktigt och allmängiltigt tv-projekt.

Tempot måhända är inte direkt rappt, snarare skulle jag kalla det relativt eftertänksamt, dock med ett tydligt driv framåt hela tiden, varför jag inte en endaste gång upplever något gå långsamt eller vara ointressant. Däremot blir allting så mycket mer och jag engagerar mig ännu starkare i de olika livsödena just för att de på detta sätt gör ett sådant tydligt intryck på mig.

Trots det dystra och många gånger skakande och väldigt obehagliga, så är allt i princip skildrat med sådan finess och fingertoppskänsla att man inte annat kan än att njuta i tv-soffan i takt med att liken radas upp. Det finns några scener här och var som skulle behöva kunna klippas om lite och kanhända att jag fann slutet lite väl forcerat, men det kan också ha varit en biverkning av min egen ovilja att inse det oundvikliga, det vill säga att det hela höll på att ta slut. 

”Midnattssol” är en visuellt vacker, spännande och otroligt välberättad serie, som både upprör och berör. Det finns inte många invändningar från mig alls, varför jag som slutkläm väljer att slå fast att detta är den bästa svenska serien genom tiderna. Till och med är så bra att den nästan tangerar vara en av de bästa i sin genre överlag. Missa den inte.