Mr. Robot 2015-2019

Vår huvudperson är Elliot Alderson, en deprimerad New Yorkare med social fobi. På dagarna är han anställd på ett företag som jobbar med IT­-säkerhet och på nätterna hackar han folk för att sedan jävlas med de som förtjänar det. Detta rejält inrutade liv, hanterbart bland annat med hjälp av droger, ställs på både spets och ände när en mystisk grupp av hackers försöker rekrytera honom. En grupp med stora planer. Skiten tar här sikte mot fläkten.

Det sker i ett hyfsat högt tempo, hur mycket som faktiskt hinner hända på under dussinet avsnitt är nästan svårt att greppa. Men tänker man på hur genomtänkt serien är, hur fokuserad på detaljerna, borde det heller inte överraska. För i ämnen och situationer som film och TV brukar kunna göra bort sig kring, briljerar "Mr Robot".

Vi har dels det rent tekniska. Hackers, eller datorer överhuvudtaget, har knappast en historia av att skildras korrekt i visuell fiktion. "Mr Robot" är undantaget. Visst, vissa friheter tas, fast det handlar snarare om tidsbesparande tilltag än att saker ska se coolare ut. Inte heller anpassas tekniken till historien, utan historieberättandet får ta mig tusan anpassa sig efter hur verkligheten ser ut (vare sig det gäller säkerheten, hackandet eller den vardagliga närheten av sociala medier). En verklighet som på flera sätt kom närmare, eller till och med passerade, dikten under seriens utveckling. Det är intressant. Det är också lite skrämmande.

Säkerhetsföretaget som Elliot jobbar på, har i sin tur E Corp (i serien talande nog även kallat Evil Corp) som största kund. Evil Corp är ett företag som hämtar mer än bara lite inspiration från stora aktörer i stil med Google, Microsoft, Apple, och som har en logga mycket medvetet inspirerad av Enron (tänk Enron­skandalen från tidigt 2000-­tal). Då dröjde det inte länge innan seriens skapare, Sam Esmail, hann ikapp verkligheten. Dejtingsajten för otrogna, Ashley Madison, dyker upp tidigt i serien i ett av Elliots försök att skipa sin egen sorts hackande rättvisa, för att sedan dyka upp igen eftersom sidan under produktionens gång hann hackas i verkligheten. I en digital värld, i en värld med Assange, med Edward Snowden, i ett globalt samhälle där övervakning är mer standard än undantag, är “Mr Robot” brinnande aktuell och ibland blir det oerhört påtagligt.

Vi har också det psykiska, Elliots sjukdom och uttrycken det tar sig, som känns lika realistiskt som det tekniska. Tack vare manus men icke desto mindre tack vare skådespelaren som gestaltar honom, Rami Malek ("The Master"), nervöst intensiv och starkt närvarande. Vilket även leder mig till en annan av seriens starka sidor ­ mångfalden.

Liksom Sam Esmail har Malek egyptiskt ursprung, vilket känns fint. Med tanke på hur huvudroller i amerikansk TV brukar besättas. Men utöver detta, finns här också ett bra blandning av andra ursprung, kön och sexualitet i "Mr Robot". Inget som görs en stor grej av. De bara är där, karaktärerna, precis som i den vanliga verkligheten. Det är uppfriskande. Det är synd att det är uppfriskande, för det borde vara så det alltid är, men likväl.

På tal om karaktärer, vill jag också nämna New York. Genom att filma på plats, genom att ofta använda sig av scenerier utomhus, genom att använda ett okonventionellt arbete med kameran, lyckas Esmail och hans stab båda göra staden till ens ständigt närvarande karaktär, och förmedla den känsla av osäkerhet som gärna kommer med ett övervakningsamhälle.

Kanske borde jag nämna Christian Slater? I en rätt stor, och väldigt viktig, biroll. Jag gillar honom. Jag gillar honom här. Tyckte inte han passade i början men det blev mycket bättre sen.

Jag vill absolut nämna Martin Wallström (från bland annat "I rymden finns inga känslor", "Stockholm Stories" och ett par Johan Falk-­filmer) i en större skurkroll. En bra sådan. Förstås.

Jag måste också nämna musiken. Både den vanliga, stämningshöjande, bakgrundsmusiken som specifika låtval. Som jag å andra sidan inte tänker gå närmare in på, åtminstone inte min absoluta favorit, för det skulle vara en spoiler, men för den som tagit sig igenom säsongen pratar jag om sista låten i näst sista avnittet. Och den versionen som spelas där. Utsökt.

Därmed återstår bara den långa väntan till nästa säsong, för en sådan blir det. USA (kanalen, inte landet) gav grönt ljus för andra säsongen redan innan den första hade haft premiär. Det är tillit som betalar sig.