Smärtpunkten 2024-

Svenska fängelser hade länge ryktet om sig att vara som lyxhotell. Detta tycks dock inte representera dagens kriminalvård som gått upp i stabsläge och nu satsar miljarder på att anlägga 600 nya platser innan sommaren. Någonting säger mig att det inte finns lika mycket utrymme för gruppkramar, hembakta kardemummabullar och studiecirklar i teater idag som det gjorde 1999.

 

Miniserien ”Smärtpunkten” upplevs därför inte enkom som en skildring av en omdebatterad pjäs, utan också som ett porträtt av en svunnen tid. Ett naivt myndighetssverige där ansvariga uttrycker sin oro över ett skenande projektet skålandes i vin och hopp om att en skarp tillsägning ska förhindra vidare brott.

 

”Smärtpunkten” bygger på Elisabeth Åsbrinks fackbok om uppsättningen av pjäsen 7:3 och de polismord som skedde till följd av den permission de interna beviljades i samband med teaterturnén.

 

Historien börjar med att dramatikern Lars Norén får ett brev från internen Carl Thunberg som önskar sätta upp en av hans pjäser och ber dramatikern välja vilken. Nyfiken på de internas bakgrund åtar sig Lars Norén att hjälpa till, men inser omgående att han i stället vill skriva en ny pjäs där de kriminella får spela sig själva.

 

Dilemmat är att två av dem är uttalat nazister. Något som Norén i sökandet efter sanningen ohämmat ger utrymme på scen genom provocerande dialoger och våldsamma utspel.

 

Teaterproduktionen följs också av ett filmteam som ämnar göra en dokumentär av projektet (”Repetitioner”). ”Smärtpunkten” är också en tydlig hyllning till 90-talets mockumentärer med spretig klippning och grovkornigt foto som för tankarna till ”Fucking Åmål” och ”The Blair Witch Project”. Trendig absolut, men det bidrar till att förstärka seriens vilsenhet där oförmågan att våga/vilja ställa någon eller någonting i fokus väcker fler frågor än svar.

 

Serien gestaltar förvisso väl det sammanbitna, passivt aggressiva där ingenting görs förrän det är för sent. Där ”jag vill att ni funderar lite över det jag sagt så kan ni återkoppla till mig sen” ljuder likt ett mantra genom avsnitten, väl framfört av Cecilia Milocco.

 

Nu sägs förvisso originalpjäsen och dokumentären lida av samma strukturella problem. Att ingenting undersöks på djupet och att de nazistiska åsikterna får ljuda ostört. Jag upplever dock att miniserien har låtit frågan om skiljelinjen mellan sanning och fiktion ta störst plats. Hur långt är man villig att gå för sanningen? Är det fiktionen som lämpar sig bäst för att visa sanning?

 

Lars Norén anklagar också publiken för att inte kunna skilja på teater och verklighet. Samtidigt som han benämner en scen som sann eller inte sann. Det mockumentära formatet förstärker också denna upplösning av verkligheten. Är skådespelet till för att väcka debatt eller för att hela de som spelar? Norén hävdar att teatern inte har den förmågan. Men vad är då syftet med projektet?

 

Till slut känner jag mig mest som en del av teaterpubliken vilken hänfört och äcklad beskådar de internerna utför svettiga armhävningar i en scen som aldrig tycks ta slut. Liksom kriminalvården lät sig kittlas av Noréns kulturstatus, lät Norén sig kittlas av de internas smärta.

 

Att samtliga är män som klappar varandra på axeln för att ett projekt med katastrofala följder ska kunna fortsätta hade kanske varit något att undersöka vidare. Eller varför nazister kan benådas av kultureliten.

 

Nu blir det många teman som ska avverkas på bara tre avsnitt, ambitiöst absolut, men i detta fall hade manuset mått bra av en komprimering.

 

▸ Streama "Smärtpunkten" på SVT Play från 19 april